Sköna toner på väg till USA

Hur många vandrade hem, lyckliga efter konserten i Marieborgskyrkan, tog en drink, (sund och/eller god) och väntade på tv-programmet om demondirigenterna?
Programledaren minns jag inte och sörjer det inte heller. Han flaxade med armarna som den sämsta amatördirigent. Men programmet var roligt upplagt och gav en vid bild av traditionen bakom orkesterdirigering. Och frågan om varför dirigenter behövs.
Plötsligt finns Levon Chilingirian där i rutan med några av cameraterna bakom sig. Han var programmets exempel på att dirigenter inte alltid är nödvändiga. Vad de flesta tv-tittare inte visste var att han just bevisat detta, i Västervik.

Inom kammarmusik i omfånget som Camerata Nordica representerar behövs inget särskilt fäktande. Det vill säga om följande villkor är med:
1) En ledare med klar åsikt om hur musiken ska låta och förmåga att förmedla denna.
2) En ensemble så insatt att alla förstår. Och så professionell att målet ligger inom räckhåll.
3) Pengar! Repetitionstider kostar och utan tillräcklig tid att arbeta sig fram till målet går det inte. Att Camerata Nordica, med sitt snålt tilldelade anslag, lyckas, det känns ibland som ett mirakel!

Söndagens konsert var ett av fyra genrep inför Camerata Nordicas närmaste USA-turné som ensemblen ger sig iväg till på torsdag.
Jag räknar med att publiken i Virginia, Georgia och Kansas kommer att häpna.
Många tror i dag att unga musikförmågor bara dras till slagverk och elgitarrer. Så står här en grupp yrkesmusikanter med rejält låg medelålder. Alla är högklassiga stråkartister. För Västervikspubliken var åtminstone ett halvdussin av ansiktena dessutom nya..

Programmet innehöll en del amerikanskt. Samma gäller USA-resan. Ska då en svensk orkester flyga till USA för att spela amerikanskt?
Kanske är det helt rätt, detta att tala om att vi vet en hel del till exempel om Alan Hovhaness och Samuel Barber.
Amerikaner, det är människor som armbågar sig fram till resultat, eller hur? Samuel Barber är i så fall det minst amerikanska man kan tänka sig. Lågmäld, hjälpsam, blid. Hans musik är likadan. Ett pianounderbarn som blev tonsättarprofessor innan han fyllt 30! Hans ?Adagio för stråkar?, som Camerata Nordica spelade här, hör till USA:s mest kända och älskade musik.
Hovhaness är en annan typ, även som kompositör. Så är också hans bakgrund annorlunda med mycket armeniskt i bakgrunden ? liksom Chilingirian. Den armeniska folkmusiktraditionen kom att genomsyra mycket av Hovhaness senare arbeten.
Man sitter där och önskar sig förmågan att förstå. Förstå musiken på så sätt att upplevelsen går att översätta till ett annat språk, ett språk med ord.
Den ?Konsert för violin och orkester? som Levon Chilingirian nu spelade är med sina hymner, arior, pastoraler och vaggsånger så full av sagor, berättelser att man blir trollbunden, stum. Solistens ton och samspelet solist-ensemble är vidunderligt.
Detta var första aktens final. Applåderna blev så långa att damerna som väntade med kaffet i foajén började undra om det skulle hinna bli någon paus.

Konsertens amerikanska delar var inramade av ett par av musikhistoriens stora temperament, Mendelssohn och Beethoven.
Mendelssohns ?Stråkkvartett nr 6? brukar kallas ett konstnärligt testamente. Hans unga, älskade systers död färgsätter musiken. Konstnärligt utbrott, passar än bättre som begrepp, tycker jag. Stråkarna riktigt skär igenom systerns orättvisa öde Levon Chilingirian formligen injicerar sin intensitet i tolkningen. Han förmår i sanning att driva orkestern dit han vill.

Beethovens ?Stråkkvartett nr 11 i f-moll?, komponerad ett knappt halvsekel före Mendelssohns, har mycket av liknande karaktär. I båda kan det svänga vildsint mellan de mildaste och mest ursinniga känslor.
Beethoven själv gav sin Kvartett namnet ?Serioso?. Ett par av Västervikskonserternas trognaste besökare, Georg och Ingalill Övermyr, stod där och kom ihåg. På dagen för elva år sedan spelade Camerata Roman detta underbara ?Serioso? på samma plats. Ledaren då hette Ervin Schiffer. I ensemblen fanns tre som även var med den gången, violinisten Anna Sandri, altviolinisten Ulla Raukola-Karlsson och cellisten Per Nyström. Så även det unga gardet rymmer veteraner.
Allt detta förmår alltså denna lilla stråkensemble att lyfta fram, lyfta upp på. Som sagt: måtte amerikanarna häpna! Själva gjorde vi nog alla så.

Det nämnda tv-programmet talade också om hur stillsam en klassisk konsertpublik är, jämfört med rockens. Vi varken visslar eller skriker. Men står upp och slår i händerna, det gör vi.
Till ett extranummer räckte det i varje fall. Det blev den urgamla gotländska folkvisan ?Allt under himmelens fäste?, arrangerad, sades det, av den store norske tonsättaren Johan Svendsen. I så fall för minst hundra år sedan. En vacker, lugnande avslutning blev det.