Skönt avspänd trio i Loftahammar

"Daggdroppar" var titeln på lördagens konsert i Loftahammars kyrka. Under rubriken stod det "Skimrande sommarsånger från barock till nutid".
Känslan efteråt var den här: så skönt med en timmes musik där allting stämde överens i Loftahammars svala kyrkorum utan att en enda ton egentligen var kyrklig!

Jo, Erik Axel Karlfeldts dikt "Jungfru Maria" fanns med som ett sångnummer av sopranen Marie Dimpker, utan ackompanjemang.
Men Karlfeldts "Maria" är mer en dalmålning med en gracila, lilla skönheten liksom svävande över ängarna vid Sjugareby.
Det speciella med Marie Dimpkers sång just här var detta: hur finstämt och följsamt än Annelie Locknemans ackompanjemang på flygeln annars än var så trädde orden, innehållet än tydligare fram när hon sjöng a capella.

Programmet i sin helhet växlade mellan sång, spel på flygeln och på de fyra blockflöjter om Michael Ullgren hade med sig. För många i kyrkan var han inte obekant. Marie Dimpker, som under sin operatid i Stockholm ofta samarbetade med Ullgren har redan tidigare lockat hit honom.
I Stockholm är han något så ovanligt för dagens musikskolor som lärare med blockflöjter som huvudinstrument. Att han även undervisar i andra "blåsdon" är mest en följd av vad som ibland nog felaktigt kallas utveckling.

En del av konserten koncentrerades kring kyrkans berömda orgel. Inslaget jag särskilt vill hålla fram är Händels kantat om den ljuva grönskan, "Nell dolce dell´oblio". Den är en av hans hundratals men en av de finare. Och i det aktuella samspelet mellan den här konsertens tre solister blev den smaklig krydda.
Som solist fick vi också möta Michael Ullgren på barocknivå genom Georg Philipp Telemanns Fantasia i C-dur för altflöjt. Och som Michael skickligt formulerade på sin altblockflöjt.

Även Annelie Lockneman hann med solistinslag. Hennes val var den första av Felix Mendelssohns "Lieder ohne Worte".
En visa utan ord alltså, men inte utan innehåll. Och som pianist har Annelie just talangen att gestalta tankarna bakom tonerna. Från det lågmälda till känsloutbrotten.
Västerviksbor med många år bakom sig här minns säkert pianopedagogen Greta Jansson, hon som var stadens kraft inom kammarmusiken på 60-talet. Henne hade Annelie som lärare åren 87-89. Och det var Greta som så lyckat lyfte in Mendelssohn i Annelies unga pianoliv.

Ett solo av Marie Dimpker har jag nämnt. Ännu ett vill jag lyfta fram, "En ung flickas morgonbetraktelse" från 1840-talet med både ord och ton av Adolf Fredrik Lindblad. I Marie Dimpers roll som kantor går ju det mesta lugnt till. Men här fick vi känna av hennes operabakgrund. Marie kunde helt enkelt inte låta bli att spela ut "den unga flickans sinnesrörelser".
Snyggt! Precis som konserten rätt igenom.