Skulpturens utveckling i Norden de senaste 25 åren
Sommarutställningarna på Wanås i Skåne har i många år bjudit på ambitiösa skulpturprojekt. Så vad är naturligare än att man just här summerar skulpturens utveckling i Norden de senaste 25 åren.
Ätstörningar. Marika Wachtmeister som driver Wanåsutställningar. I förgrunden Marianne Lindberg de Geers "Jag tänker på mig själv- med kropp" som kommenterar ätstörningar.
Foto:
Här har konstnärerna fått utrymme för sin platsspecifika skulpturer. Men i år när Marika Wachtmeister kan inviga det gamla kostallet som efter 250 år har förvandlats till en konsthall, då får konstnärerna vackert tränga ihop sig i en retrospektiv över nordisk skulptur 1980-2005. Även om ett och annat verk ges plats i omgivningarna runt den nya konsthallen.
- Det har hänt så mycket för skulptur och tredimensionella uttryck under den här perioden. Jag tror faktiskt inte att vi sett lika mycket hända på så kort tid någonsin förr, säger Marika Wachtmeister.
Rent fysiskt har de gamla skulpturmaterialen sten och brons fått ge vika för mer kortlivade material som papper, vax och liknande. Det abstrakt modernistiska har åter ersatts av en mer föreställande skulptur. Men den kanske viktigaste förändringen under denna period, enligt Marika Wachtmeister, är kvinnornas frammarsch.
- Det fanns ju knappt kvinnliga konstnärer som arbetat skulpturalt fram till 80-talet. Inom andra yrkesgrupper kom jämlikheten mycket tidigare, säger Marika Wachtmeister.
Hon tycker att hennes urval i "Samtida skulptur i Norden 1980-2005" är ganska konservativt. Det är en greatest hits-samling av de bästa och mesta konstnärerna, från Per Kirkeby och Jan Håfström till Lena Cronqvist och Marianne Lindberg de Geer. Och faktum är att av 40-talet konstnärer är bara 14 kvinnor.
- Men hade vi bara skildrat det senaste decenniet hade vi kunnat mer jämställda siffror.
Konstnären Monika Larsen Dennis kom själv fram på 90-talet och tycker att kvinnorna bidragit med nya, bättre uttryck inom den skulpturala konsten.
Hennes eget verk, "Kyssen" är en parafras på August Rhodins berömda skulptur av ett kyssande par. Men Monika Larsen Dennis har tagit bort människorna och skulpturen är ett avtryck av där de satt och själva tomrummet emellan dem. Den gör tomrummet, distansen, i en relation synlig. Sedan ges den en ny mening för varje ny åskådare som tar plats på de kyssandes plats och fyller den med egna meningar.
Monika Larsen Dennis ser sin konst som självklart feministisk men inte särskilt politisk.
Det är alltså inte många nya verk på Wanås denna sommar. Men lika ambitiöst för det. Man har nämligen lyckats få ut dammiga skulpturer och installationer från institutionsarkiv och garderober. Ett verk som Jan Håfströms "Konsten att dö" ses för första gången sedan det visades 1997 då det utgjorde sista utställning på Anders Thornbergs Gallery i Lund.Fotnot. Utställningen pågår under tiden 29 maj-23 oktober.
Så jobbar vi med nyheter