Slakt, blod och svart humor

Grisar har sällan piercade bröstvårtor. Än mer ovanligt är det nog med enhörningstatueringar, så Aberdeenpolisen tvingas fort inse att köttet som ligger vakuumförpackat i en container i hamnen inte bör köras vidare till stormarknader utan snarare till bårhuset. Eftersom man för tjugo år sedan grep en man vid namn Ken Wiseman för att han mördat och styckat en familj och han precis blivit släppt ur fängelset är det inte så svårt att begripa varthän misstankarna riktas. Snart visar det sig dock att allt inte är så lätt som man skulle kunnat hoppas. Och att det kanske inte var det för tjugo år sedan heller.Slakthuset är MacBrides fjärde mästerverk om Logan "Lasarus" McRae och den är blodigare än någon av de tidigare. Blodigare och ändå mer städad. MacBride har skrivit en historia som är både raffinerat otäck, skrämmande humoristisk och djupt tragisk. Man skrattar högt på ena sidan för att på nästa blad följa med på en tur ner i djupaste förtvivlan. Det som är mest imponerande med MacBrides böcker är den genomgripande höga takten i böckerna. Här finns inte de, hos engelska deckare så vanligt återkommande - och högst irriterande - lågvattenmärkena då ingenting händer förutom att huvudpersonen vandrar omkring i regnet och är dyster, alkoholiserad och frånskild. I den ordningen. MacBride skriver inga klyschor, han skapar en egen genre inom den brittiska deckartraditionen; en genre som tar det bästa från Hill, Billingham, Connelly och Booth men med ett annat soundtrack, ett helt förskonat från dystra bluesband och arior. Och det gör han bra. Vansinnigt bra. Slakthuset är bäst i klassen så här långt. Läs!