Slutet var inte bra &

Håkan Östlundh har skrivit sin första kriminalroman. Han har gjort det väldigt bra, med ett undantag: Slutet.
Det är tyvärr väldigt illa då det gäller en kriminalhistoria, men jag tänker inte här gå in på vad jag inte tycker om i det fallet. Jag vill inte alls beröra själva handlingen, det bara förstör för en läsare.
Håkan Östlundh skriver inte helt olikt Henning Mankell och även med en touch av kommissarie Beck. Östlundh broderar sig fram på samma vardagliga sätt, blandar polisarbete med vardagsproblem, familjeliv, precis som kommissarie Wallander beskrivs.

Här handlar det också om en poliskommissarie. Han är nyinflyttad på Gotland med sin familj och i den gotländska sommaren utspelas dramat. Jag har själv varit mycket på ön och tycker att jag kan följa miljöerna som Östlundh beskriver ganska bra. Även om just Gotlands sydöstra del är en avkrok där jag inte vistats alltför mycket. Det är möjligen en petitess av personlig art, men jag är mycket beroende av miljön då läser en roman.
Men just avslutningen av romanen där hänger jag inte med, fast jag varit på platsen där den utspelas. Landskapet stämmer inte.
Men det är som sagt en petitess och en roman har friheten att ändra på fakta av alla de slag.

Jag har deckare med lika stor inlevelse som Släke (som betyder tång på gotländska, och kan lukta som något ruttet, som ett lik&)
Det är som i Mankells historier;det är medryckande. Man kan inte sluta.
Synd alltså att inte Håkan Östlundh heller kunde sluta, jag menar avsluta sin historia tillfredställande. Och en sak till retade jag retade mig på. Försöket att låta en av personerna i boken tala gotländska. Det sprack totalt. Och föresten var han väl inte ensam om den dialekten bland tjogtals personer som figurerar. Ingen fastlänning kan kopiera det språket.