Smärtan i att vara 20 år

I den exploderande blågula filmhösten, rakt emellan alla skräckäcklande Moodysöner, känsloöverdoserande Pollaker, finkelstinkande Vittulaepos och känsliga Sverigefröknar kommer en 27-årig debutant och gör årets hittills bästa svenska film.
Daniel Espinosa inleder ?Babylonsjukan? storslaget med bilder på Göteborgskravallerna, tvillingtornen, svält och lidande och placerar tydligt filmen här och nu. Från den expressiva storpolitiken krymps perspektivet snabbt till en intensiv, närgången dialog mellan Gustaf Skarsgårds rollfigur Olle och Nina Wähäs Maja, filmens huvudperson, en dialog som slår an tonen för resten av filmen; den är trovärdig, tonsäker, träffande och definitivt inte skriven av Sara Kaderfors.

?Babylonsjukans? undertitel hade kunnat vara ?Det gör ont?. För trots att filmen är en (sorts) komedi handlar den om smärtan i att vara 20-nånting, bostadslös, anställd på en grillkiosk och känna pressen att rädda världen fastän man kanske helst skulle behöva bli ordentligt räddad själv.
Och smärtan i att skava mot andra människor som när man skrapar emot en skrovlig husvägg.
Vi följer Maja genom en sommar av lägenhetsdelande, haschrökande, kärlekstörst, festivalande ? och politik. För som samhällets svarta undermedvetna löper genom hela filmen en parallellhistoria om det framväxande partiet Nytt Sverige, ett parti som kommer att smyga sig allt tätare inpå Majas och hennes kompisars liv.
Nina Wähä är redan omskriven för rollen som Maja. Ännu bättre är Paulina Hawliczek som hennes kompis ? faktum är att skådespeleriet funkar rakt igenom, mycket tack vare Espinosas och manusförfattaren Clara Fröbergs känsla för hur människor faktiskt låter när de pratar med varandra.

Daniel Espinosa är utbildad på den klassiska Filmskolen i Köpenhamn. Det märks. Han har en respektlöshet i berättandet, ett filmiskt gehör och en kulsprutehumor som gör att när allt funkar känns ?Babylonsjukan? inrökt Köpenhamnscafé, inte bidragskorridor på Svenska filminstitutet.
Man har till och med överseende med att karaktärerna lite för ofta ska förklara världen ur tjugoårigt, dreadlockigt Södermalmsperspektiv.
?Babylonsjukan?. Bra låt, bra film.