Ordet ledighet i pappaledighet gör mig förbannad. Min papparoll är ingen ledighet. Det är mitt första riktiga jobb och snart stämplar jag in.
Självklart tar jag mitt tidningsjobb på allvar. Det ger mig utbildning, erfarenhet, kontakt med människor och pengar på banken. Skillnaden mellan pappajobbet och tidningsjobbet är att jag får lov att ha dåliga veckor på tidningen. Jag kan ha svackor där jag inte får loss så bra nyheter, svackor som gör mig lättirriterad, eller till och med tvärförbannad, svackor som gör mig till en dålig arbetskamrat. Jag får inte mindre i lön för det. Det kostar mig inget att misslyckas, förutsatt att jag krälar upp från hålet så småningom och börjar producera nyheter igen och det gör man alltid, till slut.
Som pappa får jag däremot inte ha några bestående svackor. Inga som syns i alla fall. Hur jävligt det än kan kännas vissa dagar så är det bara att bita ihop med ett leende och traska vidare.
Det lovade jag mig själv, där någonstans i själva produceringsfasen, att om jag nu ska göra det här så ska jag göra det ordentligt. Mitt barn kommer först. Vem du än är så kommer du alltid hamna betydligt lägre i min prioriteringslista.
När jag tänker på det så slår det mig att pappajobbet skrämmer mig. Jag får inte misslyckas. Självklart kommer det stunder då man gör bort sig. Då tröttheten tar över hjärnan och man glömmer att kolla henne i en halv sekund och precis då klämmer hon fingrarna i den enda lådan i hela huset som vi glömt att barnsäkra. Sådana små misslyckanden kommer ju att ske, det är bara att acceptera. Men i det stora hela måste jag lyckas. För annars riktas världens blickar mot mig. Och det är så det måste fungera. Det är ingen rättighet att ha barn. Det är något man måste förtjäna. Och jag tänker försöka förtjäna det varje dag.
Papporna är ju på framåtmarsch. Fler pappor än någonsin börjar pappajobba och delaktigheten i barnen faller på bådas lott. När vi 80-talsbarn växte upp så uppfann man ju skilsmässan och var och varannan unge växte upp hos sin morsa. Hoppas att min generation kan vända den trenden.
Även om oron finns där vad gäller pappajobbet så får jag trösta mig med att en stor del av barnpassningen kommer naturligt, det verkar liksom platsa inom vårt medfödda bondförnuft. Och även om ansvaret under pappajobbet kommer kännas som total ensamhet ibland så är jag ju inte ensam i grund och botten. Mer än en gång har jag och min fru slagit fast storheten i att vara två och att den som uppfostrar barn på egen hand förtjänar en miljon på banken och en stor stjärna på himlen.