Snyggt gjord 90-talsnostalgi

BWO gjorde åtminstone mig besviken med förra platta "Halcyon days". Det var som om popnörden Alexander Bard efter framgången i Melodifestivalen 2006 med "Temple of love" inte kunde motstå frestelsen att sikta mot topplistorna istället för dansgolvet. Och sångaren Martin Rolinski är ju som gjord för att sjunga storslagna ballader.
Nu har BWO kanske inte gjort en u-sväng, men åtminstone börjat bejakat det som i alla fall jag trodde var poängen med bandet - gaydisco för svettiga klubbar i Östeuropa.

Alexander Bard och hans låtskrivargäng har dessutom insett att 90-talsnostalgi är en stor kommande trend, om den inte redan är här, och styrt in BWO på det spåret. Inte helt utan framgång.
Det är snygg gjort. Man känner igen "What is love" med Haddaway i kommande dunderhitten "Gomenasai" och minns ett samhälle utan mobiltelefoner och internet när man hör "Rhythm drives me crazy".
Det är fånigt att kalla det här en återkomst, men man skulle vilja säga "Välkommna tillbaka, BWO!"