Snyggt men iskallt

Det här är en mycket snygg film. För det första utspelar den sig i ett New York uppklätt till tänderna i en noga utvald kostym i noir-stil. Miljöerna är iskalla, nästan kliniska och till och med de yrande snöflingorna ser ut att ha fått regi. Filmen är baserad på datorspelet Max Payne och temat känns igen från spelet. Den plågade snuten Max Payne har bara en sak för ögonen, att hitta de skurkar som mördat hans fru och barn. Hämnd, alltså. När han blir misstänkt för ett mord han inte begått trappas jakten på mördarna upp samtidigt som snaran dras åt också kring Payne själv. Max Payne är en trött manlig mytgestalt av typen "jag tror inte på smärta, jag tror inte på fruktan, jag tror bara på döden" och hans karaktär i Mark Wahlbergs skepnad stavas fyrkantig. Överhuvudtaget är miljöerna betydligt mer finmejslade än filmens karaktärer. Vid några tillfällen är det också meningen att man ska bli berörd, gissar jag. Kanske är det den kliniskt genomfrusna inramningen som gör att det snarare känns aningen löjeväckande när det bränner till. Å andra sidan är det väl knappast någon som går och ser den här filmen i hopp om att få snyfta eller njuta av djupa karaktärsskildringar.Men som sagt, det är snyggt. Ljuddetaljerna är ytterligare ett exempel. Skottlossningarna, tomhylsor som landar på golv, glaskross. För att inte tala om ljudet av Max Paynes knarrande skinnjacka, extremt snyggt.