Sommarens behållning var Roskildefestivalen

Jaha, då börjar den här eländiga sommaren lida mot sitt slut och hösten står på glänt. Vad skönt det ska bli, för sommaren är ingen stor tid vad gäller skivsläpp. Däremot är hösten en fin tid för oss musikälskare. Den regniga sommaren har tyvärr bidragit till att många evenemang och konserter blivit inställda. Jag och min familj blev själva drabbade när vi skulle besöka turnépremiären på Kalas i Kalmar. Vi hade pälsat på oss hela regnmunderingen och begett oss till Kalmarsundsparken bara för att mötas av ett fåtal vakter som sa att det hela var inställt. Total besvikelse! Till råga på allt så hade vi fribiljetter som inte kunde lösas in mot nya biljetter till en annan stad, utan vi blev helt enkelt utan Backyard Babies, Tomas Di Leva, Infinite Mass, Marit Bergman med flera.
Den stora behållningen den här sommaren var Roskildefestivalen trots det oerhört dåliga vädret. Jag har inte varit på Roskilde festivalen sedan 1995 så mycket hade ändrats, en hel del till det bättre men till min stora förvåning också mycket till det sämre.

För det första har själva campingen blivit så enormt stor så det är fullständigt absurt. För det andra är numera maten inte något speciellt att hänga i julgranen. Det tyckte jag var en av de stora upplevelserna, men nu var det mest sandwich och åter sandwich. Den tredje stora nackdelen är att de har lagt de stora banden så att i princip alla kan se dem samtidigt. Detta för med sig att det blir så förbaskat mycket folk så att det blir väldigt trångt och svårt att se. Det positiva är att många kan se dem. För det fjärde så är det mer uppdelat så att speciell musik spelas på specifika scener (med några få undantag förstås), alltså rock och punk på en scen, techno och ambient på en scen och så vidare. Detta för ju med sig att man kanske inte besöker alla scenerna för att man inte orkar helt enkelt eller så tror man att det inte är något intressant, lite synd tycker jag. Det är inget stort problem men ändå. Det har varit mer varierat och utspritt föregående år.
Men för att tala lite om de stora överraskningarna, de stora besvikelserna och de mitt i mellan vad gäller artisterna, så var den absolut största överraskningen Slipknot. De fick hoppa in i stället för David Bowie, vilket i sig är en konstig ersättare, men ändå. Jag hade faktiskt sett fram emot att äntligen få se David Bowie så min besvikelse var ganska stor men inte förkrossande.

Jag var snarare skeptisk till att Slipknot skulle spela. Deras andra skiva "Iowa" var verkligen ingen tiopoängare och deras tredje skiva "Vol. 3 : Subliminal verses" hade jag ännu inte hört då, så förväntningarna var inte speciellt höga. Men jäklar vad glatt överraskad jag blev. Det var en sån otrolig intensitet och rörelse på scen att jag blev helt matt. Åtta stycken maskerade medlemmar som bara gav allt, radade upp hits, körde över en som en ångvält, och dessutom var väldigt ödmjuka mot publiken. Det var absolut bland det coolaste jag har sett i hela mitt liv. Jag ska snart se dem igen i Stockholm på Hovet tillsammans med Slayer, ska bli spännande och se om de kan överträffa den konserten, blir svårt tror jag.
Den stora besvikelsen var Pixies som jag i många, många år sett fram emot att få se. Jag lyssnade väldigt mycket på dem när jag var yngre så förväntningarna var stora. Men till min stora besvikelse så var de riktigt dåliga, värdelös sång, ingen energi på scen, ett evigt gitarrgnisslande utan substans, bara ett stort jaha, då har jag sett dem.

Jag såg inte ens klart konserten utan gick och tittade på Avril Lavigne istället som däremot överraskade mig rejält. En sån liten tjej med en sån stor röst och pondus ska verkligen ha en stor eloge. Det var faktiskt en riktig höjdare.
Flera artister som bör nämnas är givetvis Iggy and the Stooges som kanske inte var en tiopoängare men Iggy är alltid Iggy, en åtta på den tioskaliga skalan får de av mig men bara för att de körde "I wanna be your dog" två gånger. Jag har aldrig sett en stor grupp som kört samma låt två gånger, cool grej.
Dropkick Murphys visade vad skåpet ska stå vad gäller trallvänlig punkrock med irländska influenser, också en riktig höjdare.
Det töntigaste och mest patetiska var ändå Morbid Angel som visade att de fortfarande inte kommit förbi tonårsstadiet, med att i varje mellansnack säga "Fuck" så många gånger som möjligt. Väx upp!