Sommarspöke läggs på hyllan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
?Först kliver han fram några steg mot scenkanten, sedan går han till vänster ett steg, därefter går han ner på knä och så reser han sig upp och går tillbaka till mikrofonen, precis innan han ska börja sjunga?.
Jag skrattar.
?Tror du mig inte? Vänta får du se?, säger kvällstidningskollegan.
Två minuter senare får jag en insikt i hur stort maskineriet Gyllene Tider är. Beskrivningen är rätt på millimetern.
Det mest talande med detta är inte Gessles rörelsemönster utan det faktum att kvällstidningskollegan faktiskt har sett det så många gånger att han lyckats lägga det på minnet.
Nu är jag glad över att året är över, så att vi får packa ner det där gamla spöket i sin kartong och ställa upp det på vinden igen. Gyllene Tider 2004 blev ungefär som den där alkoläsken som vi glatt sörplade i oss under en varm sommar för en herrans massa år sedan. Aldrig hade vi smakat något så läskande och gott. Sedan kom hösten och vi kunde inte för vårt liv förstå att vi hade låtit den där vidriga, sötsliskiga drycken slita på våra strupar.
Som vi älskade och dyrkade Gyllene Tider den här sommaren.
Vi var så många som deltog i hyllningskören att vi inte kände att marken försvann under våra fötter och att våra ord fick vingar. Nu, flera mil och dagar ifrån Sommartider hej hej, är det relevant att ställa sig frågan:
Vad var det egentligen som hände?
Det ska poängteras att det var en bra show, att Gessle & co var i fin form och att många av bandets låtar fortfarande är klämmiga. Och det var ju inte bandets fel att det blev så stort; att denna imponerande mängd människor valde att se deras återföreningsturné och att vi i media valde att skriva så mycket om dem.
Men något gjorde det här till större än vad det var. Men minns ni hur de största tidningarna varje dag publicerade en låtlista från den senaste konserten, fastän bandet spelade samma låtar, kväll efter kväll, i samma ordning? Minns ni hur de högst vardagliga medlemmarnas högst vardagliga privatliv undersöktes med lupp i jakten på något, vadsomhelst, att skriva om.
Vi svalde och vi svalde tills det sade stopp. Nu kommer det dröja åtminstone femton år innan jag vill höra en endaste ton med Gyllene Tider igen.
Och den där skivan bandet gjorde. I min upphetsning över att Gyllene Tider - Gyllene Tider! - släppte en ny skiva - en ny skiva! - tappade jag all vett och sans och fick för mig att det var bra, att det var klassisk pop, att man hittat sitt gamla sound, fast det ändå lät fräscht, liksom. Finn Fem Fel skulle bli the soundtrack of our summer, men hamnade istället i den där högen med skivor som man aldrig spelar och som man heller inte riktigt vill ha i samlingen.
Nu står den där i hyllan ändå. Den är kass, långt sämre än Gessles senaste soloplatta, men den står där. Det är ju ändå Gyllene Tider.
Den kommer få stå där orörd under de kommande femton åren.
Vi ses på fyrtioårskalaset, Gyllene Tider.