Jag vet precis hur Kristina Ohlssons senaste deckare "Paradisoffer" skulle se ut om den filmatiserades. Den skulle vara inspirerad av amerikanska deckare som "24". En ryckig handkamera som skildrade snygga, men nervösa män och kvinnor i mörka kostymer och dräkter, i en tät dialog med varandra, allt medan klockan stadigt tickade fram mot en deadline.
Handlingen är enkel. Ett plan har kapats av terrorister, men kraven förbryllar. De verkar vara omöjliga att tillfredsställa. De tre huvudpersonerna: polisen Alex Recht, säpoagenten Eden Lundell och Fredrika Bergman, tjänsteman på justitiedepartementet, anar snart att bakom kapningen ligger andra motiv. Dessvärre finns det mycket lite tid till att nå fram till sanningen bakom dramat.
Vad som verkar vara en oundviklig katastrof närmar sig: Sprängs inte planet av terrorister, riskerar det att skjutas ner av det amerikanska flygvapnet.
Kristina Ohlsson vet hur man skriver en effektiv thriller. Kapitlen är korta, och slutar med en cliffhanger. Man lockas att läsa ett kapitel till, och ett till...
Hade Paradisoffer varit en amerikansk film hade den spännande resan mynnat ut i en final med biljakt, tjutande sirener, en eldstrid och minst några maffiga explosioner. Paradisoffer däremot mynnar ut i...
I några dagar funderar jag på om slutet var en antiklimax, eller om det var som finalen i ett ovanligt fiffigt trolleritrick. Författaren verkar vara medveten om att läsaren kan känna sig lite snopen. I ett efterord gör hon något så ovanligt som att försvara en del av upplösningen. Som kompensation antyder hon att tråden kanske kommer att tas upp igen i en senare bok.
Kristina Ohlsson vet ju hur hon ska locka läsaren att läsa bara lite till!