Spänningsroman om det cyniska politiska spelet

Om Britt-Marie Mattssons avsikt är att visa upp ett cyniskt och taffligt maktspel på högsta internationella nivå så anser jag att hon lyckas. Hon skriver om hur världens nationella ledare beter sig som självgoda men hispiga uppkomlingar, livrädda för terrorister som inte finns.
Hennes tredje roman utspelar sig under några få dagar under ett toppmöte i Venedig, i en ganska snar framtid. EU-kommissionens italienske ordförande Giovanni Banini har bjudit in den nye amerikanske presidenten Jack Keller och EU-ländernas ledare till ett informellt toppmöte i avsikt att förbättra relationerna mellan USA och EU-länderna.
Bokens huvudroll är den svenska EU-kommissionären Sophie Moline, en ganska osympatisk men ändå rättrådig medelålders kvinna. Hon tävlar med Banini om makt inom EU-organisationen.
Under toppmötet upptäcks plötsligt en pråm mitt i Venedig, på ett ställe där den inte bör vara, och statscheferna tror genast att det är ett terroristhot från Nordkorea. Ganska snart förstår vi läsare att så inte är fallet. Men pråmen och vad som händer sedan blir en bra ursäkt för USA att bomba lite mer i Afghanistan.

Ett bisarrt inslag i boken är att i dagarna strax efter hans död läsa om Luciano Pavarottis medverkan som underhållare vid statschefernas middag under toppmötet. Men det kunde ju inte författaren ana när hon skrev.
Historien är nog tänkt att vara en spänningsroman om politik på högsta nivå. Tyvärr lyckas den inte helt att uppfylla det, trots en rafflande intrig. Det känns liksom lite för overkligt ibland, lite för osannolikt.

Å andra sidan kanske det säger mer om mig som läsare, att jag helt enkelt inte vill tro att det skulle kunna gå till så här. Att krig kan startas i världen på grund av fåniga missförstånd. Och att västvärldens toppolitiker skulle kunna bete sig så här rent ut sagt oansvarigt.
Det är också svårt att ta Sophie Moline riktigt på allvar som karaktär. Hon är svårfångad och hal och vill inte riktigt öppna sig för mig när jag läser om henne.
Men boken har sina poänger och Britt-Marie Mattsson är en slipad skribent.