Sparsmakad konstnär tar mer plats

Tre saker återkommer i de artiklar som skrivits om Rita Lundqvist genom åren. 1. Hennes längd (153 centimeter). 2. Hennes sparsmakade produktion (omkring tio målningar per år). 3. Hennes ovilja att tala för mycket om sig själv och sin konst.1 och 2 är obestridliga fakta. Just den här dagen är det svårare att hålla med om punkt 3. Rita Lundqvist är precis i färd med att packa upp de omkring 50 målningar som lånats in till den stora retrospektiva utställningen i Liljevalchs konsthall och talar mer än gärna om verken - om än inte så mycket om sig själv. Hon framstår som samlad, men en smula uppskruvad inför uppdraget att fylla hela konsthallen med sina målningar.- När jag först fick frågan tänkte jag aldrig i livet! Jag gör ju inte så många målningar över huvud taget. På de senaste utställningarna jag har haft har jag ställt ut sex målningar i två rum. Det är lagom. Jag gillar inte när det är för mycket att titta på, säger hon.Men Mårten Castenfors gav sig inte - redan när han blev utnämnd till chef för konsthallen i Stockholm drömde han om att arrangera en stor utställning med Rita Lundqvist. Och när hon gått runt några gånger i Carl Bergstens maffiga träpanelade utställningssalar ändrade hon sig till sist.- Jag var här och hängde upp två små pannåer på bortre väggen medan Märta Måås Fjetterströms mattor fortfarande låg på golvet i en av salarna. Det var bara två små kvadrater - men två små kvadrater kan också ha pondus. Jag såg att mellanrummet liksom matchade volymen i rummet. Det var mycket bättre än att det låg som ett smatterband av småmålningar på väggen.Samma kombination av reflektion och intuition präglar allt hon gör. Den som tror sig kunna läsa in noggrant uttänkta berättelser i Rita Lundqvists målningar tar miste. De gåtfullt stillastående, eller energiskt springande, hoppande och cyklande figurerna i hennes verk är oftast ett resultat av konstnärens på papperet rätt prosaiska problemlösningar.- Jag skulle aldrig ha valt att göra ett par med ett barn som ligger så där. Det känns så ödesmättat, säger hon och pekar på en målningen "Fullmåne" där en man och en kvinna vördnadsfullt står intill en låda, med ett spädbarn ovanpå.- Från början stod de bara framför lådan, men så tänkte jag att det skulle vara något på den. Jag satte dit en klutt med färg och då såg det ut som om någon låg där. Det tog jag fasta på. Man måste vara med i sig själv, man måste ha ögonen med sig så att man ser det som kan bli intressant.För Rita Lundqvist bjuder utställningen i många fall på återseendets glädje. Flera av de äldsta verken, från 1986 och framåt, har hon inte sett sedan de en gång såldes till kommuner, konstmuseer och privata samlare. Nu ser hon tydligt likheterna och olikheterna mellan de tidiga och de sena målningarna. Stilen är densamma - olja på träpannå och ibland plåt. Outgrundliga gestalter i en dämpad färgskala. Men den ensamma flickan har med åren fått sällskap av andra figurer, numera även av manligt kön. Och målningarna i vykortsformat har växt till mer än dubbel storlek.- När jag målade de där små hade jag inga brillor, säger hon och gör en gest mot de båda par glasögon hon bär kring halsen.- Men nu när jag är 57 måste jag ha massor av brillor och därför har målningarna blivit större. Fast det här är maxmåtten, större än så blir det inte. Jag vill att det ska vara bärbart. Förut sade jag att de skulle vara så små att man kunde stoppa ned dem i en plastpåse, nu är det väl snarare en Ikea-kasse som gäller.

Sparsmakad konstnär tar mer plats

Sex målningar - det brukar vara snittet för en utställning med Rita Lundqvist. Nu ska hon fylla hela Liljevalchs konsthall med sina verk. TT Spektra möter en lågintensiv konstnär på högvarv.