De senaste tolv månaderna har han arbetat med en fotograferingsmetod från 1850-talet, så kallad våtplåtsteknik.
Snart ställer han för första gången ut sina nya alster. Det blir på Liljevalchs vårsalong i Stockholm, där han medverkar för andra året i rad.
– Jag tröttnade på den digitala tekniken. I dag kan alla fotografera och få riktigt bra resultat utan att egentligen veta varför eller hur de gjorde.
– Jag längtade tillbaka till hantverket, säger Stephen Conroy när vi hälsar på i hans ateljé i Lofta.
(Som fotograf använder han pseudonymen Virgil Caine, reds anm).
Och för att kunna gå helt upp i det "nygamla" arbetssättet sålde han av hela sin digitala fotoutrustning.
Ateljén har anpassats till de nya behoven och Stephen har byggt ett mörkrum.
Som konstnär växlar Stephen mellan att måla och fotografera. Men han ägnar sig alltid åt en sak i taget. Och nu är det alltså foto som gäller.
I hans ateljé ligger fotografier på glasskivor – i miniatyrformat – uppradade i väntan på att ramas in. De föreställer allvarliga samurajer med ett fantasieggande landskap som fond. Man undrar förstås nyfiket var och när de kan vara tagna?
Stephen visar oss till ett rum en trappa upp. Exakt här är bilderna tagna. Med en storformatskamera från 1930-talet och med en teknik från fotografiets barndom. Det fantasieggande landskapet visar sig vara en ofärdig akrylmålning och samurajerna – ja, de finns också här. Häpnadsväckande människolika dockor har fått stå modell.
– I stället för att ta bilder i massor jobbar jag i lugn och ro med en i taget. Jag lägger ner ordentligt med tid på varje bild. Det här är för övrigt en process som man inte kan skynda på, poängterar han.
Än så länge jobbar han med två format, fyra gånger fem tum och åtta gånger tio tum.
Kameran (en B&J från Chicago) sökte Stephen både inom och utom landet och fann tillslut det han sökte i Stockholm.
– Jag jagade runt ett slag på jakt efter just en äldre storformatskamera i bra bruksskick.
Porträttobjektivet är från 1920-talet.
Det är ju en ganska lång process från fotografering till färdig bild. Hur går det till?
– Man skär till en bit svart glas och våtslipar kanterna för att undvika skärsår på fingrarna när glaset ska hanteras. Glaset rengörs noga tills det är helt rent och fettfritt.
– Sedan täcks ytan med en lösning av kollodium blandad med kadmiumbromid och ammoniumjodid. Glasplåten läggs i en lösning av silvernitrat i tre minuter. Genom den här första processen skapar man en fotografisk, ljuskänslig, film på glaset.
– Sedan sätter man glasplåten i filmkassetten, monterar i kameran, exponerar och tar den tillbaka till mörkrummet. Glasplåten framkallas med en lösning baserad på järnsulfat, alkohol, destillerat vatten och några droppar ättiksyra. Glasplåten sköljs i vanligt vatten tills all framkallningsvätska är borta. Sedan fixeras glasplåten i en lösning av kaliumcyanid tills allt oexponerat silver är borta. Till sist sköljs glasplåten i rinnande vatten. Efter torkningen fernissas den för att undvika oxidering av ytan.
Det är mycket kemi.
– Ja, man blir tvungen att skaffa sig ett mindre apotek, säger Stephen skämtsamt.
Faktum är att några av de första fotograferna var just apotekare med tillgång till dessa ämnen och kemikalier.
Vad fick dig att vilja jobba med en så gammal fotograferinsgteknik som våtplåtstekniken?
– Bilderna får ett mycket speciellt utseende med våtplåtstekniken. Det var främst det som lockade mig. Och som sagt själva hantverket.
– Kollodium registrerar färger annorlunda jämfört med film eller digitalt och är nästintill kornlöst i sin upplösning. Direktpositiva bilder som dessa på glas eller tunn plåt har en speciell kvalitet då de skapas direkt i kameran utan negativ. Detta gör tekniken till en av de mest arkivbeständiga inom fotografins värld.
Vad mer är kännetecknande för våtplåtstekniken?
– Två lösningar kollodium blandade från samma källor, samma dag, kan ge helt olika resultat. En silverlösning som fungerade alldeles utmärkt i två veckor kan upphöra att ge ett bra resultat när som helst utan anledning. Hela processen från glasrengöring till fernissa är teknikberoende och kan vara svår att få till. Men när allt fungerar kan resultatet bli utomordentligt, säger Stephen Conroy.
– Jag känner mig väldigt "hemma" med det här arbetssättet. Jag har ofta studerat gamla bilder och funderat över hur man gick till väga, rent tekniskt. Men det är inte min avsikt att försöka upprepa vad som redan gjorts. Det är svårt att utmärka sig som fotograf, den saken är klar. Men jag tar den utmaningen. Jag tycker det är kul.
– Tekniken är inte min egen men motivmässigt hoppas jag på att kunna utveckla min egen stil.