”Engelbrektson på Kultupromenad” brukar vara den vanligaste underskriften på mina månatliga lördagsspalter. Och för det mesta stämmer det. Men den här gången tänker jag sitta still, i varje fall till att börja med.
Särkilt så här års händer det ju ganska ofta att man sitter bekvämt hemma. Och att det som möter öga och öra känns alldeles nära, fast allt ofta sker många mil bort.
Nobelpriskonserten är ett exempel. Den grep mig så starkt att minnena ännu tar ton. Och jag är långt ifrån ensam. Trots att allt ändå hände för två veckor sedan är det fortfarande så att samtal med likasinnade blommar upp.
Italien, ja Verdi var temat. I synnerhet hans barockinspirerade verk.
Den 10 oktober två hundra år tidigare föddes denne Giuseppe Verdi som alltjämt inspirerar unga tonsättare. En som både brett och djupt bidragit till det modet var kvällens dirigent och Verdis landsman, Riccardo Muti.
72 år men korad som en överlägset frisk orkesterledare, inte minst för sin kraft att trimma ytterst personliga instrumentalister till gemensam strålglans.
Men inte behöver man sitta lamslagen framför tv:n för att kunna ta till sig upplivande evenemang i våra bygder Överallt är der ganska tätt mellan tilldragelserna. Och att det då är våra egna, kära artister som intar våra lokala scener, sprider både vilja, mod och lust att bidra, det är väsentligt för hela vårt kulturliv.
Här i spalten har jag ändå svårt att bara lämna sådant som påverkar oss alla. Då återkommer jag nästan ofrivilligt till händelserna där Nobels ande visar vägen. Vi är ju så vana vid att allt styrs ”uppifrån”.
Ett exempel på det annorlunda och märkliga är att Gruppen/Styrelsen som utser Nobelprisvinnarna inte är politiskt tillsatt.
Tittar vi oss omkring i alla medier, bläddrar i dagens tidningar, då dominerar politiken. Politiken styr praktisk taget allt vad vi åstadkommer eller låter bli att åstadkomma.
Jag backar då till vad jag främst tänker på, längtar och undrar över.
När man inte längre kan åka skidor är snö ingen längtan. Hur bär man sig då åt för att hålla köld och oväder från sig? Ja, hur skulle det vara om politiken även styrde över vädret?
I åtskilliga år har jag ju haft som jobb att skriva dagsverser i olika tidningar. Bland annat i Västerviks-Tidningen på 90-talet. En vinter urartade vädret så att folk som längtade efter ett harmoniskt och glittrande vackert väder istället fick huka av kylslagen olust. Då kunde jag inte låta bli att skriva den här versen. Och alldeles nyss kom jag ihåg den, mitt i vår egen stillsamma mjuka senhöst:
Nu går det för långt, Kung Bore!
Är vintern i morgon sig lik
störtar vi dig från tronen
och utlyser republik.