Fortsätter det så, kommer det då att finnas symfoniorkestrar om 10-20 år? Tittar man runt i de symfoniorkestrar som nu agerar lite varstans i vårt land är bilden tydlig: pensionsåldern närmar sig, inte sällan även passerad.
Därför är en kurs som Stråkspelande ungdom extra viktig och värdefull. Den öppnar ögon och öron mot vilken levande, roande, gripande musik det går att skapa med dessa instrument. Yngst i kursen var 14 år, den äldsta 23. Det enda ledsamma i år - inte en enda deltagare från vår egen kommun.
Snart är det dags för 20-årsjubileum för Stråkspelande ungdom, den satsning som kämpen Georg Övermyr drog igång 1994. Nu har Torbjörn Westman tagit över ledningen. Åtminstone ett dussin år har han varit en av lärarna hittills.
Gamleby Folkhögskola har hela tiden varit kursplatsen, men på lördagseftermiddagen höll man den stora finalkonserten inne i Västervik, i S:t Petri kyrka.
Ensemblen bygger på kursens alla 20 deltagare: elva violin, fyra viola (altfiol, fyra cello och en basfiol.
Torbjörn Westman är ju en av Camerata Nordicas violinister. Kursens andra lärare var Johannes Bergion (bland annat cellist) och Karin Hans-Ers (violin), båda sedan flera år erfarna ledare. Karin var den som först trädde fram som dirigent. Då hade Torbjörn hunnit säga: "Vi har haft roligt hela veckan, men minsann inte legat på latsidan!"
Att det verkligen var så fick vi besked om när Karin öppnade programmet med Jean Sibelius "Andante Festivo": styrkan, tonen, samspelet, den milda förtätningen. "Imponerande" är ett milt begrepp.
I ett helt annorlunda inslag tog Johannes Bergion taktpinnen. Det var Nils-Petter Ankarbloms "Open string chase". Där får ensemblen ställa om sig från det romantiska till något rent häftigt. Även det humöret kändes naturligt.
Programmet hade tolv inslag. Fem för hela orkestern, resten för olika uppsättningar. Ett sådant exempel blir Heinrich von Biberns festliga Sonat "Die Pauernkirchfart" med tre fiolstämmor, två altfiol, en bas liksom en cello - plus en extra, lite symbolisk fiolton från orgelläktaren.
Det mest spännande var ändå det uruppförande som vi berättade om i fredagens VT, "Höstväder" av Sebastian Flögel. Denne tyskfödde altviolinist var med för fjärde året. Nu håller han på att utbilda sig till musiklärare på Malmö Musikhögskola.
Bakgrunden är denna. Strax efter förra årets kurs frågade Sebastian Torbjörn om han inte kunde få komponera något för kursensemblen. Visst var han välkommen att göra det!
Johannes Bergion dirigerade, och vi förstod snabbt hur rätt titeln var. Regndroppar, stormbyar, de vackraste höstfärger, skimrande höstskyar - allt samlat till ett skönt, välskapat litet verk. Applåderna blev extra starka.
En mellanakt i programmet hade då varit den lilla andakt som församlingens nytillträdda präst, Eva-Maria Heedman, höll. Hennes slutord var välfunna: varje liten sträng har betydelse för det samlade budskapet, såväl inom musiken som samhället:
Valet av konsertens finalstycke gjorde mig häpen. Hur vågade en så tillfällig ensemble som denna att ge sig på något så krävande som satserna Preludium och Vals ur Carl Nielsens "Liten svit"?
Få kompositioner av det omfånget ställer sådana krav på koncentration som denna.
Men allting lyckades. Så alla medverkande kunde lugnt andas ut, buga sig för de varma och bjuda på kursens traditionella extranummer, "Rönnåkra gånglåt"!