I dagarna släpps satirikern och serietecknaren Liv Strömquists nya bok "Ja till Liv!, Liv Strömquists ABC".
I den belyser hon det politiska Sverige anno 2011 och sätter ljus på samtidsfenomen av allsköns slag.
Boken är uppbyggd som en snirklad ABC-bok där exempelvis A står för arbetslinjen vilket osökt leder vidare till de sedan länge utdöda forntidsmoderaterna (betraktade av historiker om 1 000 år). Eller N som i nördar och Q som i querposörer och T som i tröttsamma typer (där man bland andra hittar "Den överårige skejtaren", "Korta kvinnor-fetischisten", "Den historielösa karriärkvinnan" och "Medelklassiga miljöpartister").
Liv Strömquist har en förmåga att lyfta fram företeelser och tendenser i tiden, sådana man till vardags kanske inte ser eller fäster någon särskild vikt vid. Strömquist är expert på att vända på perspektiven.
Ibland är hon oerhört elak, vilket är roligt för det mesta. Men under stundom tar taskigheten sådana proportioner att den till och med tar udden av det komiska.
Tonen känns då och då igen från satirprogrammet Tankesmedjan i P3 där Liv Strömquist är en av redaktionsmedlemmarna.
Liv Strömquist slog igenom 2006 med "Hundra procent fett". Sedan kom "Drift", "Einsteins fru" och fjolårets kritikerrosade album "Prins Charles känsla" som släpptes i kölvattnet av det kungliga bröllopet i Stockholm.
Liv Strömquists ABC får mig faktiskt bitvis att se på omvärlden med nya glasögon, för att dra till med en riktig klyscha.