Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En vacker och överenergisk blivande svärmor har köpt tre klänningar att välja mellan. En god vän och småbarnsmamma har köpt fem par skor. En annan god vän förebereder ett långt tal där avsikten är att få mig att börja gråta. Gäster sms:ar och skickar mail. "Vad ska vi ha på oss?", "Vad vill ni ha i present", "Vad ska du ha på dig?". Det är så märkligt det där. Tanken. På att bli gift. Juridiskt bunden. Man är lycklig, så klart. Detta är inget som sker under tvång på något sätt. Det var min idé och jag står för min sak. Min blivande fick också välja själv. Planen var att inte ha någon plan. Att samla massa människor man tycker om och ha världens fest utan en massa krusiduller och måsten. Det gick åt helvete har vi märkt. Sedan inbjudningskorten skickades iväg har vi bombarderats av frågor. Planeringen har fått ske efter hand liksom. Präst ska vi inte ha. Vi ska en ung kvinna som viger oss, vilket kändes viktigt för oss båda. Det är så mycket gubbar överallt kände vi.En annan sak vi märkt, eller fått veta under tiden, är att det verkar bli allt vanligare med bröllop. Folk gifter sig igen. Vilket gör mig glad på något vis. Man måste tro på lusten. Inte kämpa emot. Våga. Och förutom att det kan vara en skön grej, rent allmänt menar jag, att trolova sig offentligt så är det ju rätt så praktiskt också. Att bli gift. Man blir halv liksom. Äger halva. Särskilt bra blir det ju om min blivande vinner en pinsamt stor lotterivinst eller håvar in ett fett arv från någon anonym släkting. Ge mig hälften, baby. Fast det förutsätter väl att vi skiljer oss kanske? Det vill jag ju inte. Inte nu i alla fall. Aldrig hoppas jag. Annars är det här med nuet viktigt för mig. Att man inte jagar iväg och drömmer sig längre bort än nödvändigt. Tar det slut är det ofta föreställningen om framtiden och "egenrätten för alltid" som känns hårdast. Som en kompis hulkade fram när han blivit dumpad och utbytt mot en rockmusiker på Hultsfred -04: - Senast i går snackade vi om vilken färg vi skulle ha på vårt staket runt strandhuset på Gotland. - Strandhuset på Gotland? undrade jag. - Ja, vi har bestämt att vi ska ha strandhus på Gotland när vi blir pensionärer. Självklart ska man drömma. Så länge det inte resulterar i att man tar varandra för givet. Sånt är sjukt dåligt tror jag. Slutligen, vad ska jag ha på mig? Svart kostym naturligtvis. Blänkande skor på ceremonin. Gympadojor på festen. Riktiga män dansar inte i lack.
