När VT träffar Helge Antoni i pausen på konserten dricker han mineralvatten och äter druvsockertabletter.
- Det behövs så jag inte blir trött. Du såg hur jag jobbade där inne, säger han med ett leende.
Publiken har under 40 minuter precis bjudits på klassisk musik med rötterna i södra Spanien, framförd av en pianist som själv verkar ha lite latinskt temperament.
Han inte bara en musiker, utan också en berättare. Publiken får både ta del av hans livshistoria: Beslutet att bryta upp från den mångåriga hemstaden Paris och flytta till hustruns hemland Peru, men genom sitt berättande sätter han också musiken i ett sammanhang.
Det är skrönor, där han själv garderar sig för sanningshalten, om kompositören Albeniz. Ett tidigt pianounderbarn, som rymde hemifrån som tolvåring och spelade på barer i Kuba och Sydamerika i två år innan fadern fick tag på honom.
Helge Antoni återkommer till hur kompositörerna inspirerats av spansk folkmusik, som flamenco, och romsk musik. Pianostyckena är eldiga, och vid ett tillfälle lovar han att skrämma upp publiken med sitt spelande.
I pausen berättar han om en musikfestival vid Hovdala slott, som han planerar i sommar. En del i festivalen ska vara en mästarkurs där unga musiker ska få tränas av honom.
- Inte bara i musik, utan vad det innebär att vara musiker. Till exempel hur man hanterar nervositet, och hur man agerar mot en publik. Jag tycker inte att det räcker med den 1800-talsmässiga bilden av en konsertpianist som kommer in och bugar sig för publiken, och sedan tyst sätter sig vid pianot och spelar. Man behöver kanske inte hålla på som jag, men några ord om musiken kan ge mycket.
Han tycker om att arbeta med ungdomar. I Peru startade han en stiftelse för unga talanger, den senaste tiden har han framträtt mycket för ungdomar.
- Jag vill inspirera. De behöver inte bli konsertpianister, men de ska se att det går att vara lite galen och förverkliga sina livsdrömmar.
I dag, måndag, uppträder han inför elever på Gamleby folkhögskola.