Tabubelagt ämne om mammor

Lionel Shriver var i 40-årsåldern när hon började skriva "Vi måste prata om Kevin". Ville hon någon gång skaffa barn stod hon nu inför sista chansen, och hon hon tror att det var dessa tankar som fick boken att utvecklas, från en berättelse om barnen bakom skolmorden i USA och Kanada till en mammas självrannsakan.
- Det faktum att jag inte hade barn gjorde det möjligt för mig att skriva den här boken. Hade jag haft en son så hade han tids nog kunnat läsa det jag skrivit och kanske tagit berättelsen personligt. Det hade ingen förälder kunnat riskera, berättar Lionel Shriver i Göteborg, där hon deltar under bokmässans sista dagar.
När boken närmade sig slutet hade hon och maken funderat klart - några barn skulle de inte ha. Ett val som provocerat vissa på samma sätt som boken. Att ifrågasätta kärleken mellan mor och barn och sedan dessutom skriva artiklar om alla skäl som finns för att inte skaffa barn - gav henne epitetet "antimom" i Storbritannien och blev dessutom startskottet för en högljudd debatt.
- Det är intressant att något som jag har hittat på i en roman är så aktuellt. Jag har pratat med så många mammor efter att boken kom ut, som berättar att de har haft svårt att knyta an till sitt barn och lärt sig älska det först efter hand.
- Men att jag skulle vara anti mödraskapet är absurt. Det finns kvinnor som tagit min bok som ett skäl att inte skaffa barn, men det är utanför min kontroll. Jag tycker absolut att västvärldens kvinnor ska skaffa fler barn, inte minst demografiskt behövs de verkligen. Det som är intressant är varför det föds så mycket färre barn i dag.

"Vi måste prata om Kevin" är ett worst case-scenario i kategorin föräldraskap. Eva Khatchadourian - framgångsrik företagare och intellektuell, berest demokrat - skriver brev till sin man, en "all-american" välmenande och lite överslätande familjefar. Hon försöker förstå hur det kunde gå så fel, hur deras son dagarna före sin sextonårsdag kunde döda nio personer på sin skola. Det är en skoningslös berättelse om en mamma som aldrig förmått älska sin son, som sett hur livet förändrats till det sämre från dag ett med honom. Ett intelligent men elakt barn som manipulerat, förstört och utnyttjat.

- Det är tabu att prata om mammor som inte känner en omedelbar och villkorslös kärlek till sina barn. Vi är beroende av idén att det inte finns något val för våra föräldrar, att de är biologiskt tvingade att älska oss oavsett. Allt annat är skrämmande, för vi är alla barn, hur gamla vi än är.

Berättarjaget är hela tiden Kevins mamma och man anar snart att Kevins pappa hade berättat en helt annan historia.
- Och om Kevin berättade historien, hur skulle den då se ut? Det vill jag att läsaren ska tänka på. Hans mamma medger att hon inte var en god mor. Han skulle helt säkert ha en annan bild av vad som hänt. Både mamman och barnet håller tillbaka sin kärlek. Sedan är det förstås som hönan och ägget, vem var först att vägra ge kärlek?
Drygt 400 sidor hopplöshet, men i slutet tänds ändå en strimma hopp. Inga stråkar och inget lyckligt slut - Eva Khatchadourian är allt annat än blödig - men en möjlighet för henne och sonen, nu på ungdomsanstalten, att närma sig varandra.
- För mig var det en lättnad att få skriva de sidorna. I slutet av boken började jag faktiskt kunna närma mig om Kevin. Han är en "smart cookie". Och när jag skrivit slutet som tyckte jag om honom på riktigt, när han såg vad han gjort, såg att det var patetiskt och slutade ursäkta sig.

Tabubelagt ämne om mammor

Lionel Shriver började skriva om en skolmassaker som den i Columbine, USA. Men det blev snart en historia om en mor som aldrig har lyckats älska sin son. "Vi måste prata om Kevin" blev startskottet för otaliga debatter om föräldraskapet.