Teatern är en livslång passion

- Han lyckas på ett för mig helt obegripligt sätt alltid att fylla sina pjäser med samtid. Tystnaden i relationerna mellan människor blir ett uttryck för något viktigt.
Han regisserar två av kortpjäserna i Lars Noréns nyskrivna serie "Terminal" - "Allt... innan" och "Om ljuset", som går på Klarascenen på Stockholms Stadsteater fram till i mars nästa år.
- Sedan Norén började regissera själv vågar han brantare överenskommelser med publiken, han vet att det sparsmakade fungerar. Han har ett fantastiskt språk. Redan på första läsningen låter det väldigt bra, som om det redan var färdigt. Sedan märker man att det återstår mycket jobb, man måste likväl göra hela arbetet.

I höst kom Lennart Hjulströms "Slanten i vanten", en personlig minnesbok om de år då svensk teater förändrades i grunden, om den egna uppväxten och människor som berört.
Med fötterna djupt ner i den svenska teatermyllan har han otaliga uppsättningar, filmer och tv-produktioner bakom sig. På Göteborgs stadsteater skrev han teaterhistoria tillsammans med Kent Andersson och Bengt Bratt på 1960-talet; de samhällskritiska pjäserna "Flotten", "Hemmet" och "Sandlådan" räknas som politiska klassiker.
Uppsättningarna föddes ur ett kollektivt arbete, med begrepp som "engagemang" och "solidaritet" för ögonen. Även nästa årtionde, som chef för Folkteatern, var han med och förändrade teatern. Hierarkier bröts ned och ett viktigt mål sattes upp.
- Huvudtanken var hela tiden att nå de som annars inte går på teater, men som faktiskt var ägare till teatern. Allt var underkastat det. Vilka ämnen vi valde, men också att de skulle känna sig gestaltade. Att de inte gick på teatern kan jag inte skylla på dem, det har lika mycket med teatern att göra.

Kravet på att hela tiden göra teater för förstagångsbesökaren kunde kännas tungt. Nu, på Stockholms stadsteater, tycker han att något har hänt. Publiken är minst lika blandad som samhället i övrigt.

Men den politiska teatern har inte spelat ut sin roll. En av Stadsteaterns stora succéer i år är uppföljaren till "Jösses flickor" och Lennart Hjulströms nästa pjäs är Riksteaterns satsning på att göra teater av Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie om Europas nya rörliga arbetarklass, "Den polske rörmokaren".
Skådespeleriet och teaterkonsten är ständigt närvarande i Lennart Hjulströms liv. Det går helt enkelt inte att stänga av. På frågan om vad han helst gör utanför arbetet, när han är ledig, är han tyst ett tag. "Jaa... jag tycker om att promenera."
I boken beskriver han just en promenad, längs blommande dikesrenar tillsammans med livskamraten Gunilla Nyroos. Men ledigt? Nej, de är mitt uppe i arbetet med att hitta karaktären i pjäsen de snart sätter upp tillsammans. Dialogen löper på i takt med stegen, och till slut sitter det - rösten får rätt klang.
- Teatern är en passion som inte har släckts än. I början tyckte jag det var hopplöst att aldrig få vara ledig från alla de iakttagelser man gör, som man någon gång kan få användning för. Nu tänker jag inte så längre, samtidigt som jag tror att iakttagelserna är minst lika viktiga. De är berikande.

Teatern är en livslång passion

Lennart Hjulström förkroppsligar den politiska teatern. Han var med där det började, på Folkteatern i Göteborg på 1960-talet - han regisserar den nya dramatiseringen av "Den polske rörmokaren". Men först nyskrivet av Norén - det mest samtida han kan tänka sig.