Gälla skrik i panik, blod och sedan ett winegum på det. Jag beger mig in i skräcken med en hyrfilm. Skräckfilmens magiska värld, som i bästa fall, kan fånga hela min uppmärksamhet och stänga av alla sinnen från omvärlden. Nästan som om jag sugs in genom tv-rutan och lever där innanför glaset. Jag minns clownen från 90-talet som bar det opersonliga namnet Det. Jag blev biten och kunde inte få nog. Han skrattade ondskefullt och svingade sig runt lyktstolpar till den obehagliga musiken från speldosan. Det var min första intensiva upplevelse av skräckblandad förtjusning. Bilderna från filmen Det har etsat sig fast på näthinnan tillsammans med andra fina axplock ur alla skräckfilmer genom åren. Och nu är jag där igen med ytterligare en film som ska läggas till hårddisken. Jag vet att jag kommer att ångra mig. Filmens framsida ser hemsk, mörk och lovande ut. Jag sätter mig upp framför teven, förväntansfull och redo. En kudde ligger inom räckhåll tänkt att användas som sköld när de levande döda anländer. Play.En tvillingsyster sitter vid en kyrkogård, den andra ligger där begravd. Hon är vacker och ung, såklart. Terror bjuds ju sällan utan ögongodis. Jag suger på en pralin och känner en skön oro spridas i kroppen i takt med den dramatiska och mörka musiken. Mystiska saker börjar hända. Dörrar som slår igen av sig själva. Jag suger tag i min bomullssköld. Det vandrar otäcka skuggor på väggarna. Jag ryser. Skräcken blir för mycket. Fy, nu mår jag riktigt dåligt. Stopp.Med ansiktet nedsänkt i handfatet, halvt avsminkad med utkletad mascara längs kinderna ångrar jag mig. Jag önskar att valet i videobutiken istället hade fallit på någon musikal eller romantisk komedi. Jag är fast i framåtstupa handfatsläge, fullkomligt vettskrämd.Tänk om det står någon bakom mig när jag reser mig upp och tittar mig i spegeln. Bilderna från 90-talet och framåt kokas ihop och snurrar runt i mitt huvud som en galen karusell, där clownen Det åker runt och skrattar elakt. Varför utsatte jag mig för detta? Vilken inre, sjuk önskan vill se människor bli mördade av zombies? Är det reptilhjärnan som suktar efter lite ren och skär brutalitet? Jag lovar mig själv att aldrig, aldrig mer titta på en skräckfilm. Men det vet ju alla, att sådana löften går inte att hålla. Jag reser mig upp från det vita porslinet och skymtar en svart skugga som sveper förbi bakom ryggen. Med en snabb panikartad inåtandning och ett hopp in till badrummets hörn blir en frotéhandduk min nya sköld. Blodet pumpar häftigt. Adrenalin. Det kanske är det som lockar? Att utlösa ett av kroppens rus, adrenalinet. Det är skönt på något konstigt sätt. Skräckblandad förtjusning och inbillad terror i West Bay.
