"The New Generation" på Club Spisa

Pianisten Jan Lundgren är sedan många år en etablerad ackompanjatör och pianosolist av bästa märke. Vi hör honom ibland uppträda enbart med trion, som för dagen består av Lundgren, piano, Mattias Svensson, bas och Zoltan Csörsz, trummor, men vi njuter också av Lundgren och trion som en underbar kompgrupp åt olika sång- och instrumentalartister.
Det är väl ungefär femton år sedan Jan Lundgren själv slog sig fram i den jazzmusikaliska världen som den unge man han då var. I en inspelning från Musikaliska Akademien i Stockholm, 1995, sitter Lundgren som ung pianist åt Putte Wickman och Arne Domnérus. I mellansnacket står Wickman och Domnérus och skojar med varandra, och när gruppen ska introducera låten "Fine And Dandy" vänder sig Dompan mot den unge Jan Lundgren vid pianot och säger:
"Om vi kan få ett antal nervösa takter från pianot först då, i lagom tempo, så kanske vi kan spela sedan."
"Inte för fort! Vi är så gamla!" fyller Putte Wickman i.
Året var alltså 1995 och Jan Lundgren tillhörde då den unga kommande generationen på jazzscenen.

I dag är rollerna ombytta. Lundgren är den etablerade jazzmusikern och mentorn som nu hjälper fram unga, lovande förmågor. Vid torsdagens konsert på Club Spisa representeras den nya generationen av sångerskan Elin Wrede, altsaxofonisten Klas Lindkvist och trumpetaren Karl Olandersson.
Elin Wrede är jazzsångerska, bördig från Göteborg. Parallellt med studierna vid Malmö Musikhögskolas jazzlinje driver Elin Wrede en egen grupp, "Elin Wrede Quartet", som haft stora framgångar i södra Sverige.
Sommaren 2005 blev Wrede inbjuden till programmet "Jazz under stjärnorna" i Brantevik, där hon presenterades som lovande stjärna och där hon dessutom fick ta emot ett musikstipendium. Senare samma år kom hon i kontakt med Jan Lundgren, och under de följande åren har samarbetet utvidgats och fördjupats. På Elin Wredes repertoar finns jazzens standardlåtar men också en och annan svensk visa.

Klas Lindkvist har ett alldeles speciellt rum i mitt eget hjärta, eftersom han är en lysande altsaxofonist. Jag hörde honom första gången i en konsert på Spisa för några år sedan, då han med kort varsel blivit engagerad för att vikariera som solist i en konstellation med bland andra sångerskan Meta Roos. Vi var många den kvällen som förundrades över hur elegant och obesvärat Klas Lindkvist hanterade solistrollen med sin altsax.
Vid sidan av sitt engagemang i mindre besättningar är Lindkvist också en lysande ensemblemusiker. Dompans efterträdare på den altsaxofoniska parnassen är härmed utsedd!
Kvällens andra unga instrumentalsolist är trumpetaren och sångaren Karl Olandersson, som vi hörde tillsammans med sångerskan Emily McEwan förra året. Trots sin ungdom är Olandersson redan en erfaren och mogen musiker.
Han är som bekant en oerhört skicklig trumpetsolist, men han är också en fullfjädrad jazzsångare med en lätt beslöjad och intressant röst. Troliga musikaliska förebilder är Clifford Brown, Nat Adderley och Chet Baker.
Torsdagens konsert bjuder således på en etablerad och erfaren pianotrio, som har till uppgift att lyfta fram den nya generationens förmågor.