Theorin kan konsten att skrämmas

Förra året kom Johan Theorins debutroman Skumtimmen. Nu har uppföljaren Nattfåk nått bokhandelsdiskarna. Även denna gång är händelsernas centrum en plats på norra Öland. Den här gången rör det sig dock om en helt uppdiktad plats. Det är Åluddens fyrmästargård.Hit har huvudkaraktären Joakim Westin nyligen flyttat från Stockholm tillsammans med sin hustru Katrine och två små barn. Gården är gammal, från mitten av 1800-talet, och i behov av omfattande renovering. Joakim och Katrine tar sig an renoveringsprojektet med varsam hand och börjar sakta men säkert bygga upp ett nytt liv för familjen på Öland, långt från storstadens larm. Men efter bara några månader på den nya platsen drabbas familjen av ett tragiskt dödsfall. Ganska snart förstår man också att flytten från Stockholm framförallt varit ett försök att lämna bakom sig en annan familjetragedi.Tidigt står det klart att det är något speciellt med Åluddens gård. Enligt en beryktad sägen ska husen en gång i tiden ha byggts av timmer från fartyg som förlist i fåken. Här bör kanske förklaras att fåken är en snöstorm, den mest fruktade väderföreteelsen på Öland. En annan sägen säger att gården varje jul får besök av de döda. Men det visar sig att spökena på Åludden ska "vakna till liv" långt före jul.En klurig gammal man, Gerlof, tar sig an mysteriet om vad som inträffat vid Åluddens fyrvaktargård. Och i Agatha Christies anda hittar han ett möjligt svar på gåtan med hjälp av sitt intellekt allena. Nattfåk är ingen detektivroman i traditionell bemärkelse. Det är snarare en blandning mellan en kriminalroman och en spökhistoria. Johan Theorin kan helt klart konsten att skrämmas. Det är inte utan att håret reser sig lite grand på armarna under läsningens gång. För den gravt räddhågsne är det här inte en bok jag vill rekommendera. Men för alla med en lindrig benägenhet till mörkrädsla - som rent av kanske njuter lite grand av att bli uppskrämd i läsfåtöljen där hemma - vill jag rekommendera den här boken starkt. Skynda till bokhandeln eller biblioteket!Min enda invändning är en del väl enkla lösningar mot slutet av historien. Men Theorin blir förlåten för detta tack vare en fantastiskt spännande historia, ett lätt och skönt språk och inte minst för den obehagliga stämningen som emellanåt får det att rysa längs med ryggraden.