Tidlös skönhet i vardagen
Sally Manns tolvåriga dotter Jessie tittar rakt in i kameran. Hennes överkropp är naken i en utmanande pose, i öronen silverörhängen och runt halsen ett pärlhalsband.
Väckte debatt. "Venus After School" från 1992 är en av de bilder som väckte debatt när de visades i USA. Foto: Sally Mann/Courtesy Gagosian Gallery
Foto: Fotograf saknas!
Bildserien blev Sally Manns stora genombrott som konstnär. Innan hennes barn, Emmet, Jessie och Virginia, föddes arbetade hon som landskaps- och arkitekturfotograf, men resorna blev omöjliga som småbarnsförälder. I stället blickade hon inåt, och hittade motiven i sitt eget vardagsliv. Myggbitna kroppar, nakna barn som sover och leker. Iscensatta och spontana ögonblick ur ett familjeliv.
Ingen i fotohistorien hade gjort det så intimt tidigare. De fotografer som skildrat barn var ofta män, och barnen var inte deras egna.
- Barnen skapade konsten tillsammans med mig. Konst finns i vardagen, i vårt liv på farmen och i vårt hem. Och alla föräldrar vet att det är omöjligt att tvinga ett barn att skapa konst. De måste vilja vara en del av processen. Jag stal aldrig de här bilderna från mina barn, de gav dem till mig, säger Sally Mann.
Hon har, för en gångs skull, lämnat farmen i Virginia för att delta i utställningen i Stockholm. På Kulturhuset visas fotografier ur tre av hennes fotoprojekt: "Immediate family", som blev hennes stora genombrott, "Deep South", romantiska landskapsbilder av den amerikanska södern, och "Faces", nytagna porträtt av de nu vuxna barnen och en bildserie på temat döden i "What remains".
Många av bilderna är framkallade med metoder från 1800-talet. Samtliga kopior har hon gjort själv och det finns bara tre exemplar av varje bild. Plåtarna bearbetar hon med egna kemikalieblandningar ute i fält, i ett bärbart mörkrum, eftersom de måste bestrykas genast.
- Min teknik ger mig den tidlösa känsla jag är ute efter. Kunde jag få den med en digitalkamera skulle jag använda det.
Motiven är lika svåra att datera, få detaljer skvallrar om när fotografierna är tagna. Landskapen har ett skimmer som lika gärna skulle kunna vara det 1800-tal som tekniken antyder, Tom Sawyers och Huckleberry Finns Amerika. Eller "Borta med vindens" hopplösa romantik.
- Jag hoppas att bilderna ska förkroppsliga verken av de författare vi förknippar med Södern, Faulkner och de andra.
Det var landskapen som kidnappade henne, säger Sally Mann. Tittar man på porträtten av hennes barn ser man hur naturen tar över mer och mer. I slutet letade hon länge efter rätt plats, rätt landskap. Först därefter satte hon in barnet i bilden.
- Då visste jag att jag inte längre tog bilder av barnen, utan av landskapen, och jag bestämde mig för att ta rena landskapsbilder.
Efter familjen är naturen det viktigaste hon har - den egna farmen, det primitiva sommarhuset vid ån - och det har varit omöjligt att ta bilder som inte är fyllda av intimiteten från hennes eget liv. Och det är ett gammeldags liv Sally Mann lever, vid sidan av det samtida USA. Hon har ingen tv, ingen mobiltelefon och avskyr åttafiliga motorvägar och amerikanska köpcentrum. Datorn däremot är ett viktigt arbetsredskap.
- Kanske skapar jag min egen ideala värld i mina bilder. Åtminstone hyllar jag den. Nostalgi är ofta ett fult ord, men jag är inte rädd för det. Inte för att vara sentimental heller.
När Sally Mann ser de äldre familjebilderna känner hon sig fortfarande lika stolt. Trots all kritik hon fått vill hon gärna vara med när de visas, skapa en dialog. Så många gånger har hon misstolkats och missuppfattats, säger hon. Spekulationer om förträngda minnen av incest är bara ett exempel.
- Kontroversen hade en avkylande effekt på mitt konstnärskap, absolut. Men jag var redan klar med just de bilderna, som jag tagit under tio år. Många säger att det spelar ingen roll vad som skrivs, bara de stavar ditt namn rätt. Men jag vill inte behöva försvara min konst, det ska inte en konstnär behöva göra.
Landskapen, hur svåra de än var att fota, blev en fristad. För tre år sedan tog hon nya porträtt av de nu vuxna barnen.
- Särskilt Jessie ger en bild till kameran när hon tittar in i den. Hon skapar bilden själv. De nya porträtten har en exponeringstid på tre minuter och de måste hålla sitt ansiktsuttryck lika länge.
Nu arbetar hon återigen med bilder av den egna familjen. Porträtt av sin make, bilder av deras äktenskap - säkert är det lättare att visa så mycket av det privata för att hon bor där hon bor, långtifrån allt.
- Jag lärde mig mycket av de första bilderna av min familj. Jag tog en stor risk, jag kunde ha saboterat mitt förhållande till mina barn. Om de inte hade trott på mitt arbete, vad hade hänt?Fotnot: Sally Manns bilder visas på Kulturhuset i Stockholm 3 februari till 6 maj.
Så jobbar vi med nyheter