Det är en av utgångspunkterna i Elisabet Nemerts författarskap. Hon har skrivit flera romaner i historisk miljö.
För publiken i Västervik berättade hon om hur den senaste romanen Ljusets dotter kom till.
- Jag var ute och gick vid Edsviken där jag bor när jag mötte en ung kvinna. Som så ofta var det bara jag som kunde se henne.
Flickan hette Maria och lever i det sena 1700-talet, och blev Elisabet Nemerts sällskap när hon vandrade runt i de gamla välbekanta miljöerna. Hon började föreställa sig hur platserna sett ut då, och bilden av det liv som Maria och hennes familj levde växte fram.
Maria led av hälta, sedan hon misshandlats av fadern, och var kökspiga på Edsbergs säteri. Hon står lägst av alla i rang på slottet. Hennes handikapp gör att hon utsätts för spott och spe, men Maria har en talang: musiken.
Musiken ska så småningom ta henne från det lilla torpet vid Edsviken in till Stockholm, och där får läsarna följa inte bara den fattiga familjens öde utan också storpolitiken: intrigspelet som ledde fram till mordet på Gustaf den III.
Elisabet Nemerts promenad i grannskapet blev alltså en resa i både tid och rum.
Hon avslutar sitt anförande med att berätta om vad hon vill förmedla som författare - vad en god roman är. Det blir en gammal kinesisk myt. Om en gammal man som fängslas. En fångvaktare tycker synd om mannen och ger honom penslar och färg för att han ska ha något att sysselsätta sig med i cellen.
Under en dag växer en landskapsmålning fram på cellväggen. Både vakter och medfångar står utanför och tittar på. Målningen är så underbar att åskådarna till och med tycker sig höra hur fåglarna på bilden sjunger. När målningen är färdig, vänder sig konstnären om och bugar adjö. Sedan vandrar han in i målningen.
Med andra ord om hur konsten och fantasin åtminstone nästan kan göra det omöjliga.