Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mike McClure bands dansanta country skjuts in i mitt huvud genom hörlurarna. Jag slipar golv, slipar väggar. Vitbetsar, målar, slipar, målar igen. Kaffe, kaffe, kaffe, cigarett. Kväll, morgon. Kväll. Dagarna går isär och jag vet ingenting längre för världen där ute existerar inte som den gjorde förr. Jag ska bygga en borg åt mig och min vackra hustru. Inte helt på egen hand, så klart. När det kommer till husrenoveringar behöver jag hjälp av hederligt folk för att det ska bli rätt. Typ av min svärmor och min snickarsvåger och snickarsvärfar. Vi kan olika saker här i livet och även om man inte ska vara rädd för att lära sig nya saker, ska man i huvudsak hålla sig till det man är bäst på. Jag ska syssla med att granska brott och egentligen ge fan i proppskåp och väggslipning.Men nu står jag här, bland sladdar och slipmaskiner och väntar på att väggspacklet ska torka. Genom fönstret ser jag församlingshemmet och det där kyrkotornet jag klättrade i som barn. Björkarna. Fotbollsplanen och träden med de röda löven. Jag växte upp här ute. Det var väl annorlunda då. Men marken är densamma och jag kanske har hittat tillbaka. Det känns så. Som att komma hem. Även om det låter som en utsliten Bruce Springsteen-låt så är det väl det som de flesta av oss strävar efter. Att komma hem. Men renoveringar är slitsamt. Det vet jag sedan tidigare, men man lär sig aldrig. Det tar alltid längre tid än man först trodde. Det kostar alltid mer pengar. Man pillar lite i kanterna och upptäcker fler problem som måste åtgärdas. Jag måste lära mig det där, att sätta upp delmål. Att allt inte måste göras på en gång.Jag röker lite mer än vanligt nu också, kanske har det med huset att göra. Måste sluta snart. Rökningen är en plåga och inget nöje någonstans men just nu är jag för svag för att sluta. Men det är man ju alltid, eller hur? Rökning är väl som vilket missbruk som helst och anledningarna till att inte sluta med sitt missbruk är enkla att hitta. Min farmor klarade att sluta. Hon blev sjuk som tusan och har inte rökt sedan dess. Det ger mig hopp, på något vis. Kan hon kan jag. En vacker dag. Nu, kanske. I morgon, troligtvis. Just nu håller jag på med att skruva upp knoppar på våra nya köksluckor. Det har redan resulterat i en mängd olika vredesutbrott, två koppar kaffe och fem cigaretter. Tålamod har aldrig varit min paradgren. Axel, kära svåger, kom hit nu. Jag mår inte bra.
