Tjugonio

Kultur och Nöje2011-12-22 18:46
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tjugonio. Tjugonio år gammal. Nästa år 30. Vi blir äldre. Det är så konstigt. Nyss stod jag på en skateboard och pekade finger åt världen. Nu sitter jag vid mitt köksbord och räknar på en offert till ett nytt bergvärmesystem.

Dottern sitter bredvid och gurglar för hon har precis lärt sig gurgla. Frun kastar omkring mjöl och bakar lussekatter för hon har precis lärt sig baka lussekatter.

En av mina favoritskivor heter "29". Ryan Adams heter artisten. Inte Bryan. Bryan är en mes.

"29" släpptes i USA när den excentriska Adams själv var på det sista tjugonde året. Sen kom 30-årskrisen.

Skivan snurrar där ute i vardagsrummet. Det sägs något om förlorad kärlek och lite knark, tror jag. Countrygitarrerna lägger slingor och jag nynnar melodier.

Jag kommer inte få en 30-årskris, föreställer jag mig. Jag har krisat klart. Jag har slut på ångest. Eller slut på tid, kanske, svårt att avgöra vilket.

Jag väcks tvärt från tankebanan av att dottern kör upp en matslev i ögat på mig. Hon ger ifrån sig ett lyckotjut och brister ut i ett busigt skratt.

30-årskris. Jag är tillbaka. Frun har börjat rulla lussekatterna där i bakgrunden och jag hjälper till. Vad är en 30-årskris? Släpper russinen, tar upp telefonen och googlar.
65 800 träffar. Känns oroväckande. Högst upp på listan syns en artikel från en sydsvensk dagstidning där rubriken påstår att alla drabbas av 30-årskriser, för eller senare. Ingen kommer undan.

Bra där. Bara att vänta in blixtnedslaget då, tom på ångest eller inte. Börjar läsa. Fan. Läser lite till. Fan igen. Läser till sista bokstav. Fan för tredje gången. Jag kommer drabbas av en 30-årskris.

30-årskriser handlar antingen om karriären, familjen, kärleken eller rent personliga existentiella funderingar. Allt, för att sammanfatta. Typsikt. Fast faktum är, enligt skånsk expertis, att 30-årskriser inte är särskilt allvarliga i någon traumatisk mening. En av experterna menar till och med att det är ett friskhetstecken att 30-årskrisa. Det har man ju hört för, att vara sjuk är att vara frisk. Att känna ångest är ett kvitto på att man inte är en känslostörd psykopat. Men om det är mycket till tröst när man väl står där med panikattacken i skorna är väl tveksamt.

Allt handlar väl om hur mjuk landning man har, antar jag. Jag har varma famnar att falla i och vetskapen om detta kanske räcker för att jag ska hålla mig kvar på avsatsen.

Matsleven igen. Jag ser den i ögonvrån men hinner inte ducka.