Uti snöiga Norden, där firas det jul,
med lutfisk, med julgran och glitter.
En jultomte vandrar så krokig och ful,
till stugan där ungarna sitter.
De vänta så spända på julgåveman,
med näsorna tryckta mot rutan.
De fråga sig ängsligt: "Nog kommer väl han, så vi slippa, att klappar bli utan"?
De falla så sakta, de flingor av snö.
De täcka den ödsliga slätten.
Då skymningen sig sänker, med luva så rö,
han kommer den väntade vätten.
Det bankar på dörren. "Var god och stig på!"
Det svaras av fadern i huset.
Och in stapplar gubben, en krokig och grå.
Han kisar besvärat mot ljuset.
Så mumlar han grötigt ur vildvuxet skägg:
"Har barnen i år varit snälla?"
Utav spänning och tystnad sig reser en vägg
innan husfaderns stämma hörs skrälla:
"Ja, nog har de väl bråkat och donat en del
och ställt till med en massa elände.
Men trots allt jag dock tycker,
att det vore fel om för detta i dörren Du vände.
Ty, ibland mellan varven de skött sig rätt bra.
De har hjälpt mig med slitet i jorden".
"Ja", sa tomten, "då skall ni en julklappväl ha.
Ty jag tror eder fader på orden".
Så fingo de var sitt väl insnott paket.
Det var kläder till skydd mot naturen.
Och tomten fick gröt så som tack.
Efter det han försvann genom dörren till tamburen.
Och hans lykta, den krympte i midvinternatt
som en gungande stjärna i fjärran.
Medan far läste Bibeln och barnen de satt
och begrundade Tomten och Herran.