Det är inte lätt att vara runt Janne Schaffer när han repeterar.
- Stopp. Du måste vara mer tydlig!
Trummissen torkar bort svettdroppen i pannan och nickar.
Schaffer startar om. Västerviks storband hakar på.
- Stopp!
Schaffer tar micken och riktar en bakläxa till mixerbåset.
- Du får plugga på detta tills i morgon. Den här låten finns på cd:n här.
Claire heter låten och den är tillägnad hans mamma. Schaffer börjar om. Fingrarna dansar runt och fram och tillbaka över strängarna på hans röda gitarr. Han blundar och försvinner in i den mastiga melodiösa musiken. Tungan lever upp, slirar runt och söker efter den perfekta smaken på tonerna.
Den lilla samlingen i Bryggarens stora salong lutar sig tillbaka och njuter.
- Stopp! Vem har första plingen? säger Schaffer.
- Jag, svarar killen på keyboard.
- Du måste vara tydligare.
På toppen av notbladet står det "Bryggan".
Det ser ut som en tanke. Västerviks storband på ena sidan. Janne Schaffer på andra. Två världar som ska mötas på mitten.
Helst lite mer på Schaffers sida.
- Vi börjar från början så alla vet var vi är.
Det är generalrepetition inför söndagens konsert i Bryggaren.
I början av karriären vågade Schaffer inte säga flaska. Han smög omkring på scenen och hade inte modet att tala om hur han ville att hans musik skulle låta.
- Jag måste säga hur jag vill ha det annars känns det inte bra. Annars blir det inte som jag tänkt mig. Sedan handlar det om att kompromissa en del också. Det måste man lära sig i den här branschen.
Du har spelat med allt från Abba till Ted Gärdestad. Vad kan du lära av Västerviks storband?
- Jag hoppas att vi tar intryck av varandra. Jag lär mig också. Det är ett givande och tagande. Och jag försöker förklara för dem hur jag tänkt mig att mina låtar ska låta. Delar av storbandet känner igen min musik. Resten får jag jobba med. Jag förbereder mig minutiöst inför varje spelning. Jag kan inte komma oförberedd. Jag skulle skämmas om jag kom oförberedd till en spelning.
Det traditionella storbandssoundet skiljer sig avsevärt från din modernare musik, hur viktigt är det med nya samarbeten för dig?
- Jag vet en del artister som backar på detta. Det är mycket obekvämt att hela tiden söka nytt. En del artister vågar aldrig gå utanför ramarna och bara göra samma grej med samma folk hela tiden. Ta Per Gessle tillexempel som aldrig gjort något utanför Roxette och Gyllene Tider.
Det har ju gått ganska bra ändå?
- Ja, alla gör sina val. Jag hade inte kunnat leva så. Jag har alltid haft en vilja att testa nya sätt att göra saker på. Det här är ett exempel.
När man lyssnar på det du gjort så känns det som du är rädd för att upprepa dig?
- Jag vägrar att kategorisera vad det är jag gör. Det jag gör och har gjort är så pass varierat. Jag låter inte likadant som för några år sedan. Jag vill ge mig ut på hal is. Min ålder till trots så försöker jag förnya mig och inte bara gå i samma spår.
Men din gamla frisyr ändrar du inte på?
- Haha! I min ålder får man vara glad att man har kvar lite hår. Jag håller fast vid det. Jag är lite fåfäng faktiskt.
Din ständiga nyfikenhet att söka ny terräng kanske försvinner om du klipper dig?
- Haha! Ja så kan det vara och det vill jag inte. Kraften sitter här.
Han ler och drar handen genom det långa silverhåret.
Vad får dig att hela tiden vilja och orka smaka på nya musikaliska samarbeten?
- Jag har varit sjukskriven två veckor i hela mitt liv. Jag är aldrig sjuk numera. Det är nyfikenheten på att göra ny musik som håller mig frisk.
Är det som att du hittar en ny kärlek varje gång du hittar nya vägar inom musiken?
- Ja, faktiskt. Det kan kännas som en ny kärlek. Och jag känner mig yngre också av det. Som 40 år ungefär.
Han ler brett och låter silverhåret lägga sig över det röda ryggstödet.
Han blir tyst i några sekunder.
Han berättar också om sin kommande bok "Mitt liv som Schaffer" och om de kommande spelningarna i Mönsterås och Åtvidaberg.
Sedan säger han:
- Innan dess har vi lite att arbeta på här, men det kommer bli bra till söndagens konsert.
På måndag när publiken och läsarna läser detta hur hoppas du att du känner då?
- Hoppas att publiken och Västerviks storband är nöjda och glada. Själv hoppas jag att jag känner mig ännu yngre.