Turnéliv - en kollektiv egokick

En turné skulle man kunna beskriva som en fantastisk upplevelse med många spännande möten med nya människor från olika länder, samtidigt kan det vara så fruktansvärt jobbigt att man bara vill lägga sig ned och dö.
Turnélivet är verkligen som att leva i en alldeles egen liten värld där helt andra regler och lagar gäller. Detta gör också att man klarar av det faktum att till exempel sitta och åka från Leipzig i Tyskland till Warzawa i Polen i en liten minibuss i tolv timmar.
Är det glamoröst? Nej inte ett dugg. Men man har förbaskat roligt ändå, just på grund av att man sitter där i sin lilla värld och inte bryr sig ett dugg om vad som händer ute i den "riktiga" världen.

Det är en sådan skön befrielse och slippa alla vardagliga krav och bara bekymra sig om sin gitarr och om den timme man står på scen. För när man suttit så länge och väntat är det mycket som ska ut ur systemet.
Det en sådan fantastisk eufori som man känner när man väl får ställa sig på scenen och få utlopp för all sin ilska, frustration och hat som man har samlat på sig under dagen. Efter spelningen känns som om man vore i sjunde himlen. För att stå på scen handlar egentligen om en enda stor kollektiv egotripp.

Jag är sedan några veckor tillbaka hemkommen från en miniturné ute i Europa. Det var elva år sedan vi i punkbandet Warcollapse var på turné och det har hunnit hända en hel del med våra liv sedan dess, men många saker har inte ändrats ett dugg.
Vi är nu tre fäder i bandet så det blev en hel del föräldrasnack i bussen, vi dricker inte lika mycket öl längre (inte innan spelningarna i alla fall), vi är mycket mer självsäkra på det vi gör nu.
Det som inte har ändrats är vi som individer. Vi tycker om och hatar varandra precis lika mycket som förut.

Vi är fyra mycket starka individer i bandet och det har egentligen alltid varit våran styrka. Vi står upp stenhårt för vad vi tror på, samtidigt som vi accepterar varandras åsikter och alltid kommer till kompromisser som passar alla. Jag tror det är det som har gjort att vi kunnat hålla på i snart femton år.
En av de längre bussresorna var från Warzawa i Polen till Roznov i Tjeckien, närmare tio timmar. Roznov är en liten håla i bergen i Tjeckien med cirka tolv tusen invånare.
Förväntningarna var väl inte direkt högt ställda på att det skulle bli en höjdarkonsert. Men Roznov visade en sådan enorm uppskattning till Warcollapse att jag aldrig har varit med om något liknande. De kunde varenda låt och textrad. Vår sångare och basist blev uppburna på publikens armar och surfade helt enkelt på människorna. Vi var gudar! Det var annat än vad de polska punkarna visade (det är en annan historia). Jag vill här med utnämna Tjeckien till det bästa landet att spela punk i. Ni är bäst! Vi lyckades dessutom tömma baren på spelstället (förlåt Roznov, men euforin var total).