Tv-recension: Förvirrad fantasy av Artur-legenden

Hur många filmer och tv-serier har det gjorts om myterna kring kung Artur, svärdet Excalibur och riddarna av runda bordet? Myriader, känns det som. Få har varit minnesvärda. John Boormans ”Excalibur” är den bästa, jag hyser en viss svaghet för den barnförbjudna versionen av Antoine Fuquas ”King Arthur”. Och ”Monty Python and the holy grail”, med den något udda svenska titeln ”Monty Pythons galna värld”, har självfallet gjort att det är svårt att se en seriös film på ämnet utan att börja fnissa.

Det finns ett meningsutbyte i Monty Python-filmen om ”strange women lying in ponds dealing out swords”, och den här tv-serien tar avstamp i myten om "Damen i sjön", som räckte upp Excalibur ur vattnet. Kvinnan som ska bli "The lady of the lake" är en tonårstjej som heter Nimue (Kathrine Langford) och som är en fej, ett folkslag som bekämpas både av kungligheter och av ett mordiskt prästerskap.

När hennes by överfalls av prästerskapet får Nimue svärdet av sin mor och blir ombedd att ta det till Merlin (Gustaf Skarsgård). Nimues färd för att hitta den mytomspunne trollkarlen Merlin blir farofylld, hennes fiender menar att hon är en häxa, och hon möter karaktärer som Artur, Morgana, Gawain, Lancelot – alla kända från Artur-myterna.

Liksom så mycket annat filmiskt i dagens populärkultur bygger ”Cursed” på en grafisk roman av Frank Miller. Jag har inte läst den, men har svårt att föreställa mig att den är så förvirrad som tv-serien är. Vi slängs fram och tillbaka mellan olika platser utan att få någon som helst uppfattning om hur nära varandra de ligger, händelser rapporteras så snabbt att man undrar om någon har haft en mobiltelefon gömd i fickan, och karaktärer dyker hux flux upp i en scen utan att det förklaras hur de kommit dit.

”Cursed” vill vara ”Game of thrones”, men blir bara ”GoT light”, med lite inslag av ”Vikings” och med figurer som ibland ser ut som om de har rymt från kantinen i den första ”Star wars”. Det finns en udda mix av realism och fantasy som inte fungerar – och om någon undrar över likheter med ”GoT” så finns här inget naket och bara en mycket diskret sexscen, men däremot en stor mängd sprutande blod och avhuggna händer, huvuden och annat. Klart barnförbjudet, med andra ord.

Men det är inget fel på skådespeleriet. Katherine Langford, känd från ”Tretton skäl varför”, spelar Nimue och gör det med viss pondus. Gustaf Skarsgård är Merlin och han har uppenbarligen haft mycket roligt med denna, här helt utflippade, karaktär. Och en serie som har Peter Mullan som bad guy – han spelar en fanatisk präst – kan ju inte vara helt usel.

Slutet är öppet och en säsong två lär väl komma. Det får det gärna göra, fast jag tvivlar på att jag kommer att vara med på tåget då.