Tyst och långsamt gäller inte längre
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Världen jublade och kastade sig glatt över vartenda folkrockande band med förkärlek till akustiska gitarrer.
Men långt innan Kings of Convenience fanns Low. Denna amerikanska trio behövde inget klämmigt motto för att beskriva sin musik. Bandets ambition - att spela så långsamt och tyst som möjligt - var så tydlig i gruppens musik att den inte behövde luta sig mot något manifest. Monoton och utdragen, inte sällan med åtminstone fem sekunder mellan trumslagen, men alltid svidande vacker. Så lät Lows musik. Makarna Mimi Parker och Alan Sparhawk och deras kumpan Zak Sally skapade små ljudkatedraler med hjälp av några få penndrag, väna stämmor och en massa reverb.
Men nu skakar världen i sina grundvalar. The quiet är inte längre the new loud. Glöm tystnaden, nu är det bara loud som gäller.
Low har nämligen gått och blivit ett rockband. Ett larmigt, skitigt sådant, med tunga trummor, tjutande feedback och mullrande gitarrer.
Det känns ungefär lika sannolikt som att det skulle spolas en isbana i helvetet.
Men jodå. På sin nya skiva vrids volymkontrollen till elva. I låten Just stand back rimmar till och med allvarlige Alan klyschor som ?It?s a hit, it?s got soul, steal the show, with your rock?n? roll?. En sådan inledning på rockåret 2005 betyder att vad som helst nu kan hända.
Skivan heter The Great Destroyer, vilket bara det får den inbitne Low-lyssnaren att tappa andan. En skiva som heter The Great Destroyer innehåller inga sakrala visor om lamm och förunderlig nåd, det hörs lång väg. En skiva som heter The Great Destroyer är med största sannolikhet tuff.
Och mycket riktigt; tuff är denna skiva. Inte på Slayer-vis, kanske. Men likväl uppkäftig och högljudd.
Det känns nästan som att Low förnyar rocken med The Great Destroyer.
Ibland får jag för mig att jag hör Mimi, Alan och Zak fnissa förtjust åt sitt eget rockande, likt en tonåring som gör något förbjudet, för det här är långt ifrån mammas gata.
Men att trion har omvärderat sin egen teori om det tysta och långsamma betyder inte att den har lämnat den ödesmättade stämningen och monotonin bakom sig. Det låter inte mindre laddat än tidigare, som det till exempel gör på utmärkta skivorna Secret garden eller Trust.
Bara lite högre.
I en värld av knäppande nylonsträngar och försiktig stämsång är det en befrielse att få höra Low rocka. Låt nu The Great Destroyer få inspirera en värld av ensamma singer/songwriters och deprimerade flickor och pojkar med akustiska gitarrer till att knyta sina händer, slå på strömmen och gå över till stålsträngat.
Låt loud is the new loud bli mottot för 2005.