"U2 träffar mig i hjärtat"

Lördag, 21:30. Helt plötsligt står vi här, på Ullevi. Bland drygt 60 000 andra. Vi är alla här av samma anledning. Vi ska se Bonos U2 och deras sinnessjukt stora scenbygge med nästan onödigt maffiga ljud- och ljusanläggningar. Hela publiken kör hejarramsor och "vågen" seglar över hela arenan. Det känns masspsykotiskt, på ett bra sätt. Plötsligt släcks den gigantiska Ullevi-arenan. Nu är det dags! Och hela publiken blir som tokig. De vrålar samstämmigt och viftar med sina vita vimplar och vita tygstycken - något som är tradition när U2 kommer till Sverige, publiken hälsar dem välkomna med ett vitt viftande hav. Mitt hjärta slår fort nu. Trummisen, Larry Mullen Jr, är först ut på scenen och en spotlight följer varje steg. Han sätter sig och drar loss världens trumintro och därefter följer resten av bandmedlemmarna ut på den enorma scenen. Bono kommer sist, så klart, och när han gör det går han med säkra steg fram till micken, i samma ögonblick som han greppar mickstativet gör gubben en spark i luften och hela scenen exploderar i en värld av tusentals ljus och färgstarka bilder på den åtta ton tunga konsertskärmen som hänger under scenbyggets fyra armar. Nu är jag med om något historiskt, tänker jag, världens största scenshow, och sen tänker jag inte längre. U2 träffar mig och 60 000 andra i hjärtat. Det finns inget annat nu. Vi är här och vi ska ingenstans på flera timmar...Jag ser inte bara ett gammalt U2 med gamla klassiker. Jag ser ett helt nytt band med lust, inspiration och lekfullhet. Ett exempel är när bandet, helt plötsligt, förvandlar hela konserten till en klubbmusik-spelning. Techno-beatsen och syntarna tar över totalt och Bono skriker - "I want to go crazy, i want to go crazy right now yeah" - upprepande i takt till klubbmusikbasen och publiken, som vill detsamma, blir helt galna och dansar så att betongläktarna gungar. Självklart syns även det "gamla" U2 och det är just låtarna alla känner igen som blir showens höjdpunkter. Förmodligen för att alla kan sjunga med. Ni som var där fattar vad jag menar. Att tillsammans med hela Ullevi och U2 sjunga på klassiker som "Where The Streets Have No Name" eller "One" är helt oslagbart. Och scenen, ja den är nästintill obeskrivlig. Det är världens största. Bandet står liksom under fyra enorma armar och över deras huvuden hänger bildskärmen som även den är den största i världen. Allt är så stort att det inte går att greppa. Det går inte att förstå. Jag står där på läktaren och försöker begripa vad jag är med om, men intrycken får inte plats i hjärnan. Slutligen. Det absolut bästa. "Sunday Bloody Sunday." Låten drar igång i slutet av showen. Bildskärmen visar bilder från flera krigsdrabbade länder hela låttexten rullar förbi översatt till arabiska. Kvällen är gjord, fullbordad och hel. Jag står upp med resten av Ullevi och alla håller vi en knuten näve i vädret. Kommer det tårar? Det kan ni ge er fan på att det gör.

"U2 träffar mig i hjärtat"

Över 60 000 U2-fans vrålar. Nävarna i luften. Bono kliver ut på världens största scen och hela Ullevi exploderar i en värld av ljus. Världens bästa liveband golvar mig, nu har jag sett allt...