Ulf Durlings femtonde deckare

Vägs ände, det ligger i Österlid utanför Överum. Och i Endre utanför Visby. Åtminstone i Ulf Durlings nya deckare med titeln Vägs ände.
Bokens stora förtjänst ligger i det oväntade slutet, som, även om det känns en aning snopet, blir en total överraskning. I övrigt är boken dramaturgiskt av typiskt deckarsnitt.
Intrigen är desto ovanligare. Efter en lite förvirrad inledning får vi klart för oss att en man dyker upp vid en villa i Djursholm med avsikt att få veta vad som hände i huset en januarinatt 1995, då han utifrån sett hur ett litet barn knivskars så blodet stänkte. Men något barnamord har aldrig uppdagats. Så vad hände?
Det är den frågan vi får svar på i slutet, som sig bör. Men vägen dit är lång och snårig och ibland ganska vindlande.
Kvinnan som bor i huset i dag, Susanne Lövgren, tar som sin uppgift att försöka få veta vad som hänt i det förgångna. Hon tar hjälp av sin kompis Gabriella Önell. De två jagar land och rike runt, eller i alla fall till Hälsingland och Västergötland, för att spåra en eventuell gärningsman.
Parallellt med deras sökande får vi läsa historien som skrivs av den gamle pensionerade läkaren som sitter ensam i sin stuga på Gotland och skriver ner de händelser som timat. I hans berättelse finns också ett sidospår, som egentligen känns ganska ovidkommande även om det är kulturellt intressant.

Ulf Durling har tidigare skrivit flera deckare som delvis utspelar sig i våra trakter. Han känner till bygden genom sina somrar i Källvik. Detta är den femtonde deckaren och han är sin stil trogen.
Något som gör att jag inte helt grips av hans berättelse är den språkliga dräkten. Han skriver på ett sätt som känns som lite gammaldags och klämkäckt, med drag av 60-talets berättarstil, både i sättet att berätta och i ordvalet. Dialogen känns därför inte alltid helt trovärdig, för moderna människor pratar helt enkelt inte så här i vardagslag.

I den gamle läkarens redogörelse känns däremot språket rätt och trovärdigt. Den kunde ha använts mer som kontrast till den övriga berättelsen, vilket skulle ha ökat bokens dynamik betydligt.
Men Överum får i boken en hel del marknadsföring som turistmål.