Motvilligt gick Torgny Lindgren med på att skriva sina minnen. Förlagsfolket fick lirka rejält. Annat var det i början av hans karriär, minns han, då var det rakt motsatta förhållandet.Torgny Lindgren har sitt alldeles speciella sätt att berätta på och självklart är hans minnen förpackade på samma sätt. Det är ingen linjär berättelse i kronologisk ordning utan ser mer ut som det smått kaotiska tillståndet i vilket minne som helst.Det kommer små ledtrådar. Något är sant och självupplevt, annat är fantasier, för det är fantasier som varit Torgny Lindgrens levebröd även om fantasierna har djupa rötter i Västerbottens verklighet.Ibland fruktansvärda minnesfragment om strävsamma människor som hårdnackat framhärdade i sin osentimentala vandring på jorden. Som när morfadern förrättar sin egen bouppteckning på dödsbädden efter att ha nekat behandling mot hudcancer. Där skriver han sist av allt, "1 st hundpäls". Den pälsen ger minnet en skjuts och vi får en liten miniberättelse som är otroligt stark och som ger en inblick i det hårda nybyggarlivet i norra Sverige för inte så länge sedan.Andra minnesbitar handlar om möten med författarkollegor, kultursnobberi i Frankrike, kopplingar till storspionen Wennerström och minnen av Åsa-Nisses upphovsman, bedragaren och tidigare SS-soldaten Stig Cederholm..."Minnen" ger underfundiga glimtar om bakgrunden till så gott som samtliga böcker Torgny Lindgren skrivit. Det är skön läsning som för tankarna till njutbara läsupplevelser. Som vanligt kan man "höra" författarens röst genom texten. Jag är glad att Torgny Lindgren lyckades övertyga förläggarna om att ge hans böcker och lika glad över att förläggarna lyckades övertala Torgny Lindgren om att skriva sina minnen.
