När stålkulan slagit till rivningskåkens skorsten och svingar för att få kraft till en andra förödande smäll får förmannen syn på något. En mansarm sticker ut genom högen av tegelstenar. Armen visar sig tillhöra en man som försvann för 25 år sedan och sökandet efter hans berättelse blir upptakten till en resa genom svensk spionhistoria och det gamla Göteborg - allt under kriminalinspektör Irene Huss vakande blick. Samtidigt så hittas två tonårsflickor brutalt mördade i den västsvenska idyllen. Det står tidigt klart att det finns ett samband mellan morden och att det bara är en tidsfråga innan mördaren slår till igen...Det lömska nätet är Helene Turstens åttonde bok om den kvinnliga kriminalinspektören Huss och det märks. Inte så att historien upprepar sig eller att karaktärerna stelnat men det finns ändå ett visst mått av igenkännande. Tursten ska dock ha all heder av att hon inte låter sig inspireras av det nuvarande deckarklimatet. Hon håller sina berättelser på en relativt oblodig och, kanske, mer realistisk nivå. Här finns ingen Hannibal Lecter och ingen Charles Manson. Här finns bara mer eller mindre onda män och kvinnor som begår mer eller mindre onda gärningar beroende på omständigheter och, kanske även, socialt arv. Inga oväntade vändningar och psykologiska knep. Verklighetens ondska är dessutom inte att förringa, vilket Tursten skickligt visar på. Boken i sig är precis vad man kan förvänta sig från Helene Tursten - en vandring genom Göteborgs kriminella värld, med avstickare in i ett gemytligt familjeliv och ett ojämnställt polisväsende. Det är underhållning på bra nivå, en bok som berör när man har den uppslagen men som inte lämnar några djupare spår efter sig.
