Uppdrag att rädda världen - från scenen
I "Uppdraget", Björn Runges dramatikerdebut på Stockholms stadsteater, sammanflätas storpolitik och intima relationer.- Jag tror att vi tar med oss bördan av de stora sammanhangen i det lilla och jag vill lasta av lite av den bördan, säger Björn Runge.
Debuterar. Björn Runge debuterar som dramatiker med "Uppdraget" på Stockholms stadsteater. Utan sina gamla favoriter, Pernilla August och Jakob Eklund, vore det för läskigt att gå från film till teater. Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
- Jag ville jobba med skådespelare jag jobbat med tidigare, annars vågar jag inte ta mig an teater, berättar Björn Runge.
Efter många års filmskapande satte han i höstas visserligen upp "Aska" av Harold Pinter på Göteborgs stadsteater, men "Uppdraget" är hans debut som dramatiker. Men vare sig det gäller film eller teater är huvudprioriteringen kristallklar:
- Närvaro är det absolut viktigaste för mig, viktigare än helheten. Och hur farao kommer man åt närvaro på scen?
- Det är skräckinjagande när man förstår att hela processen måste gå ner i ett stålbad av begriplighet. Under en filminspelning kan jag få skådespelarna att göra saker utan att tänka efter, och sen klipper man ihop på slutet. Nu klipper skådespelarna själva. Och publiken naturligtvis.
Björn Runge har gjort sig känd för att involvera skådespelarna i processen, något Jakob Eklund var beredd på.
- Att säga ja till ett samarbete med Björn är att tacka ja till Björns värld. En värld som vi är med att bygga. Vi håller fortfarande på att försöka förstå och jag tror att vi alla givit våra karaktärer en egen logik som inte hänger ihop med någon annans.
Pjäsens avstamp är ett uppdrag. Att rädda världen. Genom att leda ett massivt FN-projekt där de rika länderna omfördelar pengaflödet ska fattigdomsspiralen brytas. Och Gib (Jakob Eklund) ska leda arbetet. Eller? Sanningen är på glid i "Uppdraget" vilket får Björn Runge att återkomma till ett resonemang om det fördömda "stålbadet av begriplighet".
- Av all teater faller 95 procent ner i "begriplighetsträsket". Men karaktärerna måste vara som livet självt, skratt och jävligt sorgligt på samma gång. När det fungerar är det som att man upphäver tyngdlagen på något sätt.
Och då infinner sig total närvaro?
- Precis! Då är det som att vara med om ett mirakel.
Så jobbar vi med nyheter