Uppgörelse med hiphoppen
När Angelica Tibblin Chens första pjäs sätts upp är det inför en stor publik. Genom Radioteatern når hon mängder av lyssnare med sin berättelse om två hiphoppare och deras diskussion om subkultur och tillhörighet.
Radiopjäs. Angelica Tibblin Chen debuterar som dramatiker med radiopjäsen "Nanna, MC Mårten and the young black teenagers". Foto: Jack Mikrut/Pressens Bild
Foto:
Nanna, den kvinnliga huvudpersonen i Angelica Tibblin Chens radiopjäs "Nanna, MC Mårten and the young black teenagers" har ett dubbelt förhållande till hiphopen. När hon börjar argumentera med Mårten, som är några år yngre, rinner ilskan ur henne.
- Hon hoppar på honom trots att hon själv är likadan. Hon sätter dit honom för att han är en medelklassunge från en invandrarlös förort, vilket hon också är. Han är impulsiv, gillar musiken och är en skön typ, men hon är väldigt hård, säger Angelica Tibblin Chen.
Att hennes debut som dramatiker utspelar sig i hiphopvärlden är ingen slump. Hon blev hiphoppare i tidiga tonåren. I flera år har hon arbetat som kostymör och stylist. När svensk hiphop slog igenom för en bredare publik, med Petter i spetsen, var hon den enda stylisten nischad på streetwear och stod för stylingen i nästan alla rapvideor.
- När jag var yngre var jag extremt förbannad på många saker inom hiphopen, att det ska vara på ett visst sätt och att man måste veta vissa saker. Precis som Nanna. Det jobbigaste var vissa killar som man träffade. Det var inte många tjejer som var hiphoppare då och jag tvingades alltid hävda mig fastän jag inte ville det. Mycket av det låg kvar i mig och kom fram när jag började skriva.
I dag hänger hon inte på hiphopklubbar längre. Även om det har med ålder att göra känner hon inte igen den subkultur som hon förut kände samhörighet med.
- För både mig och Nanna handlar det inte bara om att brinna för hiphop. Vi hängde upp tomheten och utanförskapet på den kulturen. Hiphop är fint på det sättet att det finns plats för barn som känner sig som mixade halvsvenskar, lite utanför i skolan i en typisk svensk förortsskola.
Pjäsens dialog kom till under en skrivarkurs. Texten bara ramlade ur henne utan att hon formulerat några tankar i förväg. En klasskompis med en förälder från Chile kände igen sig och beskrev det som ett "mellanförskap". Angelica Tibblin Chen har en svensk mamma och en kinesisk pappa, från Malaysia.
- Pjäsens Nanna fungerade som en katalysator. Jag funderade mycket på mellanförskap. Efteråt reste jag till Malaysia med min pappa. det var den största resan man kan göra. Där, framför min farfars grav, föll alla tankar på plats.
Sedan "Nanna, MC Mårten and the young black teenagers" skrevs för tre år sedan har Angelica Tibblin Chen gått ut Biskops Arnös skrivarskola. Fortfarande jobbar hon en del med reklam men den mesta tiden satsar hon på skrivandet. Ytterligare två pjäser har det hunnit bli, och även om de inte är skrivna som radioteater har de skrivits som olika former av hörspel.
- Jag var inställd på att skriva filmmanus, filmiskt seende är något jag kan sedan tidigare. Men jag har insett att radio är nästan ännu mer synligt än film. Det är lättare att skriva också när man inte begränsas av filmens strikta form.
Hennes form ligger nära spoken word-traditionen, med förortens språk i färskt minne. Poesin smyger sig också in, mellan dialogen.
- Det är bra att det kommer mer och mer förortsspråk i kulturen. När jag var liten fanns det ingenting sådant. Det borde komma ännu mer.
I morgon har "Nanna, MC Mårten and the young black teenagers" urpremiär i P1:s Radioteatern.
Så jobbar vi med nyheter