Urproffsigt i Odensvi kyrka

I åratal har han sommartid bott i Odensviholm. Och synts till lite då och då. Helt enkelt så ofta han har varit ledig från Berlinfilharmonikerna och sin tjänst som professor på Universitetet för de sköna konsterna i Berlin. Eller turnerat med sin ungdomsorkester i Gustav Mahlers anda. Alltså handlar det om violinisten Axel Gerhardt.
I år har han dessutom dragit hit en rad unga violintalanger för ett musikaliskt träningsläger. I år blev det också premiär för något efterfrågat. En egen konsert i Odensvi kyrka tillsammans med pianisten Eva Pierrou, åter västerviksbo sedan ett par år.

Partnervalet för konserten var perfekt, från båda håll. Samma omdöme gäller valet av musik, en sympatisk resa med Tartini, Beethoven, Brahms samt en liten Vaggsång av Tor Aulin (ur hans Fyra Akvareller) som framapplåderat extranummer.
Båda Gerhardt och Pierrou är så genomprofessionella konstnärer att den trygghet de sprider kring sig i ett konsertrum försäkrar njutningen. För att verkligen kunna förmedla all rikedom som de nämnda tonsättarna vill dela med sig av krävs den klassen.
Eva Pierrou har ju, genom "sin" arrangörsförening con amore, egna tillfällen att framträda för en större publik än den som samlades i Odensvi kyrka på onsdagskvällen. Att Axel Gerhardt kan ta vägarna häråt även under någon säsong är en önskedröm. Visst kom flera västervikare - och tjustbor från andra håll - till Odensvi den här gången. Men ännu fler borde få chansen.

När det står "Sonat av Giuseppe Tartini" i ett programblad tror man jämt att det handlar om hans berömda Djävulssonat. Men här hade de två valt att spela den något mindre kända men, i mina öron åtminstone, minst lika sköna g-mollsonaten "Didone Abbandonata". Den ger också både violinen och pianot (Odensvi kyrkas flygel) tillfällen till personlig tolkning.
Detsamma gäller i än högre grad Beethovens Sonat i G-dur, den som brukar kallas champagnesonaten och som det riktigt bubblar i. Andra satsen, Tempo di Minuetto" är visserligen ett slags pensionärsmenuett, musikhistoriens långsammaste, skulle jag tro. Men satsbeteckningen betyder så lite i sammanhanget. Det tacksamma ligger på det innehållrika planet.

Brahms-sonatten, Op 100 i A-dur, är annorlunda. Den karaktärsskarpa inledningen lever vidare trots att hela sonaten genomsyras av fantasifulla tempoväxlingar. I många fall låter det rent "obrahmskt".
Allting verkar så enkelt när musikanter i hög klass spelar, bjuder på sig själva. Kvällen i Odensvi kyrka växte till en stund av guld. Musikresan jag nämnde i inledning var en fin tanke i uppläggningen. Tartini dog samma år som Beethoven föddes. Beethoven gick bort fem år innan Brahms kom till världen. När Brahms dog hade Tor Aulin precis hunnit komponera sina fyra läckra akvareller. Hoppas bara att Vaggsången inte gjorde någons hemfärd för sömning..