Utsatta gatubarn blir vass deckare

En lite förvirrande intrig, men ett glasklart budskap. Det är intrycket efter att ha läst Anders Roslunds och Börge Hellströms senaste deckare. Den handlar om gatubarn i världen, i Stockholm och i Rumänien. Och givetvis är den en svidande kritik mot samhällets brist på hantering av problemet.
Gatubarn borde inte finnas, och den svenska och den rumänska regeringen menar författarna, försöker tiga ihjäl eller dölja att gatubarnen finns.

43 oidentifierade barn mellan noll och 15 år dumpas utanför polishuset på Kungsholmen i Stockholm en januarinatt. Utredningen hamnar hos Ewert Grens, som skickar den vidare till Mariana Hermansson som snart förstår att barnen är rumänska. Barnen är apatiska och drogberoende och behöver akut vård.
Samtidigt hittas en mördad kvinna långt nere i Stockholms underjord, i en kulvert till S:t Görans sjukhus. Kvinnan är svårt sargad av många ursinniga knivhugg.
Parallellt med dessa utredningar följer vi Leo och Jannike, två av Stockholms hemlösa som bor under jorden, nere i en av de många tunnlar som gör Stockholm till ett såll under ytan.
Till slut får vi veta hur allt hänger ihop.
Det är mycket välskrivet och spännande. Författarna har ett uppenbart sinne för dramaturgi och bygger sakta men säkert upp sin berättelse, med många starka scener. Ämnet är högst angeläget och säkert är en deckare ett av många bra sätt att sätta fingret på det.