"Utvandrarna" blir dagsaktuellt drama
I Farnaz Arbabis dramatisering av "Utvandrarna" kippar Karl Oskar och Kristina efter andan i en lastbilscontainer istället för på en trång Amerikabåt. De är illegala istället för välkomna. Men karaktärerna förblir så som Moberg en gång skrev dem.
Blodigt allvar. "Utvandra är inget man gör för skojs skulle eller för att man är uttråkad, det är på liv och död, och även om man kommer hit och får det bättre så längtar men hem. Det gjorde Kristina också", säger Farnaz Arbabi. Foto: Bertil Ericson/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
"Hej, hej Karl Oskar." Det vilar något filmiskt över Farnaz Arbabis uppsättning av Vilhelm Mobergs utvandrarepos i Växjö.
När språket inte är svenska löper den textade översättningen över scenen, och det filmiska förstärks av scener som följer på varandra som tablåer, accentuerade av musik. Det är tekniskt skickligt och lätt att följa.
"Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de företagsamma som fattade beslutet. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet". I början fyller Mobergs inledningstext scenväggen som i just en filmprolog.
Karl Oskar och Kristina talar visserligen bosniska, eller ett slaviskt språk besläktat med bosniska, men de är ändå samma gamla Karl Oskar och Kristina. Daniel från Kärragärde fingrar på ett radband men är likafullt frireligiös. Det dramatiska greppet ligger i att behålla Moberg, språket liksom längtan hem till astrakanträdet, men ändå förflytta historien till i dag. Att låta utvandrarna ta sig till Sverige istället för att resa härifrån.
- När jag läste böckerna var det var i princip omöjligt att inte tänka på dagens invandrare. Men jag tänker också på barnen. Karl Oskar och Kristina utvandrar för att barnen ska få det bättre och sedan när Karl Oskar dör, och barnen vuxit upp och fått det bättre, är det ingen som kan skriva hem och berätta. Ingen kan svenska längre, säger Farnaz Arbabi.
- Det finns en sorg i det där, jag tänker på mina föräldrar och på tidigare generationer som har lämnat hem och familj för barnens skull, hur otacksamt det kan bli. Jag som ändå är född i Iran kan inte dela min pappas minnen av hemlandet. Jag tyckte jag kände igen det där i Mobergs berättelse.
Hittills har Farnaz Arbabi bara regisserat nyskrivet, många egna pjäser, och nu senast Jonas Hassen Khemiris dramatikerdebut på Stockholms stadsteater. Den här gången ger hon sig i kast med en klassiker och har dessutom själv destillerat ner Mobergs fyra romaner, drygt 1 200 sidor, till en tretimmarspjäs.
Historien om Karl Oskar och Kristina väcker inte bara starka känslor, den finns också djupt rotad i det svenska kollektiva medvetandet, konstaterar hon, inte minst genom Jan Troells filmatiseringar och "Kristina från Duvemåla".
- Utvandrarna har blivit en saga, en legend med många försköningar, men själva grundmaterialet är väldigt konkret, väldigt oromantiskt. Moberg väljer bort mycket som skulle kunna vara väldigt spännande och lyckas göra en vardaglig historia av något väldigt dramatiskt. Det är det som gör de här böckernas karaktärer så populära, så lätta att identifiera sig med.
Amerikafärden har Farnaz Arbabi och scenografen Jenny Kronberg ersatt med flykten till Europa. Publiken får se uppsättningens utvandrare på samma sätt som dagens gränskontrollanter letar efter människor i containrar. Via röntgenbilder tagna av en värmekamera visas Mobergs karaktärer som avhumaniserade siluetter, liggande, sittande och även döende.
Farnaz Arbabi tror samhällsdebattören Moberg skulle ha gillat deras uppsättning. Hon hoppas väcka diskussioner och debatt. I höst spelar de på Regionteatern Blekinge Kronoberg i Växjö för att i vår åka på Riksteaterturné över hela landet.
Premiären sker i Växjö den 14 oktober.
Så jobbar vi med nyheter