"Visa min visa" är den välvalda och vackra titeln på Visskolans jubileumsbok som släpptes härom veckan.
Det är en bok att läsa stycken ur lite då och då. Och när man läst sig igenom boken vill man ändå fortsätta att bläddra i den. "Visa min visa" innehåller nämligen gott om härligt bildmaterial, från 60-talet och Visfestivalens begynnelse fram till i dag.
Många har hjälpts åt att författa boken och många röster får därmed lov att berätta om vad musiken, visan, Visskolan och Visfestivalen betyder, och har betytt, för dem.
Ingrid Hogman berättar hur det kom sig att Visskolan startades, och om de första stapplande men viljestarka stegen.
Visgeneral Hansi Schwartz berättar om Visfestivalens begynnelse och utvecklingen sedan 1968 då han tog över styret för festivalen. "Tiderna förändras men visionerna består", slår han fast. Han betonar att eftersom Visfestivalen "är en nationell angelägenhet som ska värna om den svenska visan" håller han hårt på att texten framförallt framförs på svenska.
I övrigt ska festivalen, enligt Schwartz, erbjuda ett brett spektra musik men det ska vara musik som angränsar till visan.
Vad är då en visa? Den frågan diskuteras också i "Visa min visa". Enligt artisten Johan Johansson (återkommande gästlärare på skolan) har visan "inte målat in sig i något hörn".
- Fråga hundra personer vad en visa är så får du hundra olika svar. Det gillar jag, säger han.
Med visan vill man berätta något, "never mind the music", poängterar han.
Själv ägnade sig Johan Johansson i unga år åt punkmusiken men fick så småningom lust att börja spela sina sånger på ett enklare sätt. Förvåningen, från hans egen sida, var stor när han plötsligt insåg att han var en del av det som kallades visan.