Vad drev den ensamme roddaren?

I april 1979 dog Anders Svedlund av en fallolycka i sitt hem i Auckland i Australien. Han var då 53 år gammal, och en mycket märklig person.
Åtta år tidigare hade han ensam rott över Indiska Oceanen, från Australien till Madagaskar. Tre år därefter hade han rott ensam från Chile till ögruppen Australöarna i Stilla havet, månader av ensam rodd ute på det oändliga havet.
Varför?
Det undrar Per Wirtén som nu skrivit en bok om roddaren Anders Svedlund. Kontaktpunkten dem emellan är författarens farfars syster Tyra som blev fostermamma åt Anders Svedlund och hans yngre bror Bror-Erik när de blev föräldralösa redan 1936.
I boken får vi många möjliga svar, men vi kan aldrig få veta om det är de rätta svaren eftersom Anders Svedlund inte kan bekräfta dem. Men Per Wirtén resonemang och redogörelse för sin forskning i sin fostersläktings liv är fascinerande läsning.

Det handlar mer om frågor kring identitet och livets mening, än om den äventyrlige och våghalsige svensken ute på världshaven. Och det är dessa filosofiska och existentiella resonemang som är bokens styrka och som ger den liv.
När Per Wirtén beskriver ensamroddarens liv i Australien före avfärden är det en särling han ger bilden av, en person som har svårt att upprätthålla nära förhållanden: "Det är som om han vandrade in i en tilltagande ensamhet". I roddbåten finner han uppenbarligen denna eftersträvade ensamhet.
Wirtén skriver längre fram i boken "Han framstår som en plågad människa. Instängd i ett krig med sig själv, mellan den han blivit och den han hoppades fanns."

Naturligtvis får vi veta kända fakta om eskapaderna. Ensamroddaren fick stor uppmärksamhet efter sin första långrodd och när han kom hem till Sverige strax efter. Han hade lämnat Sverige som 24-åring 1950 och tillbringat åtskilliga år på drift i Australien och i Stilla havets övärld. Först 1972 återvände han hem, tillsammans med sin enmansroddbåt, som fortfarande ligger uppdragen på land i Mullsjö.

Under ett år i Sverige satte sig Anders Svedlund och skrev sin egen berättelse om sitt äventyr. Det handlar mest om praktiska bekymmer och umbäranden. Men Per Wirtén vill tränga betydligt djupare under den mänskliga ytan, trots att han upplever människan Anders Svedlund som allt mer undflyende, men konstaterar själv att han inte lyckas.
Wirténs försök är dock lysande och jag känner tacksamhet för att boken nu finns.