Livet går i 180 knyck. Jag är mitt i livet, mitt i karriären. Och jag har mjukisbyxor på jobbet.
Ja, rent tekniskt heter det väl leggings. Men det är ju ungefär samma sak. Bekväma, klämmer inte åt på fel ställen och är egentligen ganska fula.
För något decennium sedan skulle jag ha skrattat om någon sa att jag, mitt i livet och mitt i karriären, skulle ha mjukisbyxor på jobbet.
Men nu är det ju som sagt så, att livet går i 180. Och då är det vansinnigt praktiskt.
Mjukisbyxor, eller leggings, har nämligen nästan obegränsade användningsområden.
De funkar till svettiga, stressiga cykelturer eller språngmarscher när man måste hinna någonstans.
Man kan ha dem under termobyxorna på vintern – det blir varmare än långkalsonger och bekvämare än jeans.
De är ett utmärkt sätt att dölja blekfeta ben långt in på sommaren.
Och ibland gör de sig faktiskt riktigt bra till en vardagsklänning eller tunika.
Väljer man dessutom en neutral färg kan man snabbt slänga på sig ett snyggare plagg på överkroppen, och man är redo för en after work eller en kväll på stan.
Men plagget har även andra fördelar.
Har man varit på toa behöver man inte krångla med knappar, blixtlås och skärp när man skyndar tillbaka till arbetsuppgifter eller föräldraansvar. Det är bara att dra upp och skynda ut. Mycket praktiskt när livet går i 180 knyck.
Fast någonstans inom mig gnager det: det är trots allt mjukisbyxor. Även om jag har lärt mig att säga leggings.
När jag gick i åttan var mitt favoritplagg en mintgrön tvådelad mjukisoverall med det omåttligt coola trycket Takano. I dag har jag inga coola tryck. Men jag har fortfarande mjukisbyxor. Eller leggings. Trots att jag efter Takano-eran svor på att endast bära mjukiskläder i samband med träning.
Men nu går ju livet i 180, jag har blivit en tjockis och jag varken orkar eller hinner prova ut ett par välsittande byxor. Så det får bli mjukisstilen igen. Trots att jag aldrig tränar.
Man säger ju att modet kommer och går och just nu är jag tacksam över det. Så tacksam att jag dristar mig till att sjunga mjukisbyxans lov.
Men pastellfärgerna och mönstren kunde gärna ha begravts i 80-talets mull.