Jag har flera yngre vänner och kollegor som rasar. Mot brist på genustänk i skola och på arbetsplatser, mot samhällets trångsynthet mot dem som väljer en annorlunda väg i livet, mot krig och elände, mot orättvisor mellan klasserna.
Det spelar ingen roll hur ihärdigt och intensivt dessa människor argumenterar för sina åsikter och uttrycker sin ilska. De möts ändå av respekt. För att de engagerar sig. För att de vågar vara arga. För att de säger ifrån. Och om de i sitt CV beskriver sig själva som ”unga och arga” ses det förmodligen av de flesta arbetsgivare – åtminstone inom mediebranschen ¬– som ett plus.
Själv är jag också ganska arg av mig nuförtiden. Nästan varje dag rusar blodet i mig när jag hör talas om orättvisor eller blir uppmärksam på något som jag av någon anledning inte gillar. Och med åren har jag blivit mindre rädd för att bita ifrån och för att högljutt framföra mina åsikter.
Problemet är bara att jag, som inte längre kan tituleras som ung i bemärkelsen "ung och arg", inte verkar ha samma rätt som mina yngre bekanta att vara arg. Vid en för mig obestämd tidpunkt i livet slutar plötsligt den där sunda ilskan att vara charmig. Och det är inte inbillning. Det räcker att registrera ansiktsuttryck, engagemang och kroppsspråk hos den man pratar med när man börjar hetsa upp sig över något, för att inse det.
Men om man inte är ung, men fortfarande lika arg, hur tituleras man då? Gammal och gnällig?
Ja, tyvärr är det ofta så. Även om man helst skulle vilja säga att allt handlar om vilken typ av person man är, så är det ändå så att vissa upplevs gnälligare än andra. Jag vågar faktiskt påstå att en del av den ilska som jag uppbådar hade bemötts helt annorlunda om jag bara varit lite yngre. Och kanske dessutom man.
Hela resonemanget kan förstås kännas lite deprimerande. Ingen vill ju vara en gnällkärring. Så när jag häromdagen fick uppenbarelsen att min ilska kanske ändå kan medföra något positivt, blev jag glad. Enligt utmärkta Trotsboken (som jag egentligen lånade för att få konkreta tips om hur jag ska hantera en familjesituation där åtminstone ett, kanske flera av mina barn, befinner sig i någon av livets många trotsperioder) kan även vuxna vara i trotsåldern. Särskilt i klimakteriet.
Visserligen hoppas jag att jag inte riktigt är där än. Men den perioden kommer ju oundvikligen närmare, trots att jag tycker att jag nyss har blivit vuxen och ibland skrattar åt det overkliga i att vardagspussel, familjeliv och jobbstress nu är väsentliga delar av mitt liv.
Men som den numera ganska erfarna förälder jag blivit, vet jag också vad trots egentligen handlar om. Det är en naturlig utvecklingsfas i livet, som man behöver hjälp och vägledning för att klara sig igenom. Och när lyckats med det kommer man ut som en starkare, mognare och mer harmonisk människa.
Alltså kan det inte vara fel att vara lite arg ibland – även om man är medelålders. Därför säger jag: låt trotset komma!