Var är du, Olle Ljungström?

Webbplatsen är nedstängd. Han har en helt oläslig blogg på en rätt dålig uppdaterad myspace-sida. Om man googlar på "Olle Ljungström" så hittar man ett chatt med sångaren från mars 2000 som en av de första länkarna.
Nej, Olle Ljungström har inte hörts av sedan han släppte den rätt hårt sågade skivan Synthesizer år 2002. Och den där skivan med punkbandet Oslo verkar aldrig få se dagens ljus. Spåren som jag hittar leder till konst, sprit, sjukdom och något enstaka gästframträdande. Olle Ljungström är på väg att falla i glömska.

Men plötsligt en dag landar låten Du och jag i mitt huvud likt en skata på fönsterblecket. Den kommer oanmäld och kräver uppmärksamhet. Så jag plockar fram solodebuten, där låten finns med, ur skivhyllan och lyssnar. "Du har din verklighet, jag har mitt sätt att se, vi har en värld där vi kan mötas", sjunger Olle med sin bräckliga stämma som bara Olle kan göra. Efter några genomlyssningar spelar jag resten av skivan. Och sedan spelar jag inget annat än Olle Ljungström-skivor i en veckas tid.
Jag har betraktat just den delen av skivsamlingen som en relik från 1990-talet, men nu slår det mig hur fantastiskt tidlösa skivorna låter. Varken text eller musik har åldrats en dag sedan de spelades in. Solodebuten från 1993 låter fortfarande fantastisk, liksom de fem efterföljarna. Bara en referens till Christer Sjögren från 1998 känns aningen passé.

I Webstrarnas låt Vänner för livet, en duett mellan bandets sångare Petter Eklund och Olle Ljungström, sjunger den sistnämnde "jag gick min väg från livet, på syndens gata, jag lät mitt rykte ta min plats".
Låten, som spelades in 1991, bygger på referenser och titlar från låtar av Reeperbahn, Ljungströms 1980-talsband. Samtidigt berättar den vagt historien om vad Olle Ljungström pysslade med under de år på 1980-talet som han höll sig borta från rampljuset.
Två år senare släppte han sin solodebut och så blev han en av 1990-talets mest hyllade svenska artister.
Och nu är han försvunnen igen. Han har låtit sitt rykte ta sin plats. Igen.

Det som gjort Olle Ljungström unik är den där bräckliga, men samtidigt enormt kaxiga uppenbarelsen. Han är varken nörden eller tuffast av de tuffa på skolgården. Han går med huvudet bland molnen och drömmer romantiskt och gör sin egen grej oavsett vad andra säger. Olle Ljungström backar inte för att rimma hjärta med smärta, sjunga om att älska med en nål eller skriva en låt om att begrava sin far, som mig veterligen fortfarande är i livet. Och så rösten, som är känslig och stolt. Jag kan inte komma på någon som har lyckats fylla luckan efter Olle Ljungström.
Så ska vi hoppas att han just nu sitter och gnuggar händerna av förtjusning över att hans frånvaro återigen skapar myter kring hans person. Och att han tillsammans med parhästen Heinz Liljedahl planerar en storartad comeback, likt den han gjorde 1993?
Det vore underbart. Olle Ljungström behövs.