Är det för gåtan och pusslets skull? Det var i alla fall det första jag kom på att svara när min mamma så sent som härom veckan av genuin nyfikenhet undrade varför jag och pappa - som ofta tipsar varandra om bra kriminalhistorier - attraheras av den här genren.
Vid närmare eftertanke var det ett ganska dåligt svar - gåtor behöver ju inte nödvändigtvis vara av blodig karaktär.
Vid närmare eftertanke - var det kanske rent av en bortförklaring?
Är sanningen lite för otrevlig för att jag ska vilja erkänna den, ens för mig själv?
De senaste månaderna har jag frossat i deckare och thrillers mer än vanligt. Jag har slukat Jo Nesbøs böcker om den smarte och intuitive poliskommissarien Harry Hole som fångar skurkar på löpande band, den ene vidrigare än den andre.
Jag har sett om David Lynchs och Mark Frosts serie "Twin Peaks" som fortfarande skrämmer vettet ur mig. Jag såg serien första gången 15 år gammal och får än i dag, 20 år senare, rysningar bara jag tänker på Bob. (Ni som sett denna kultserie vet med säkerhet vem jag syftar på. Ni som inte sett den - se till att ändra på det!).
Jag minns med välbehag (!) hur jag och min jämngamla kusin, som 10-åringar, låg uppkrupna i min säng en hel påsk och högläste Stephen Kings "Cujo". Och jag minns hur jag skrek rakt ut av skräckblandad förtjusning när en katt hoppade fram ur en buske då jag något år senare var på väg hem i mörkret efter att ha sett "Djurkyrkogården" på Tjustbio i Gamleby.
Som fem-sexåring hände det att jag satte på Nationalteaterns LP "Kåldolmar och Kalsipper" och lät mig paralyseras av skräck för "de elaka kungarna från västerlandet". Symboliken gick mig såklart fullständigt förbi ...
Självklart vill vi, som gillar att försjunka i sådana här historier, inte uppleva ondska i verkliga livet. Nej, i verkliga livet skyr ju de allra flesta allt vad faror och våld heter.
Kanske finner man svaret i det faktum att ondskan existerar i den mänskliga naturen, vilket blir bevisat gång på gång. Det är bara att slå på tv:n eller knäppa på radion så får man det bekräftat fortare än kvickt. Det finns förmodligen ljusskygga områden i varje människas själ. Genom hela livet ställs vi ju inför val att göra gott eller ont.
I kriminalromanen ska det onda bekämpas. Formen är tydlig. Det finns en intrig. Ett brott har begåtts. Den skyldige ska ställas till svars. Mot slutet är ordningen återställd. Rättvisa har skipats. Vi har kontroll. Det goda segrade. Skönt och befriande - en slags katharsis?
När man läser eller tittar på deckare så är man skyddad - man riskerar inget.
Och kanske behöver inte svaret på frågan vara svårare än så?