Med en hälsning till don Mario och doña Patricia presenterade Peter Englund årets Nobelpristagare i Börssalen, där sittplatserna inte räckte till. När Mario Vargas Llosa klev upp i talarstolen tog han avstamp i barndomsåren, då hans framtid som författare stakades ut, det var i sorg över att de berättelser han läste tog slut som han började skriva fortsättningar, eller nya slut. "Jag skulle vilja att min mor var här, hon som brukade bli rörd till tårar när hon läste dikter av Amado Nervo och Pablo Neruda", sade han.
Som sig bör riktade författaren också sin tacksamhet mot hustrun: "Min uppnästa och okuvliga kusin som jag fick lyckan att gifta mig med", sade han med en röst som knappt bar och berättade hur hon även när hon grälar på honom ger honom den finaste komplimangen. "Mario, det enda du duger till är att skriva." Liksom parets tre barn satt hon längst fram i Börssalen. "
I sin Nobelföreläsning höll den ofta kontroversiella samhällsdebattören en mer diplomatisk profil. Han talade om skrivandet som en lyxig form av självupptagenhet, i ett land med så många fattiga, där kulturen är ett privilegium. Peru förknippar han med stolthet - över att känna sig som en arvinge till de prehispanska kulturerna, med stordåd som Machu Picchu, men också över den kultur som spanjorerna förde med sig: Cervantes, renässansen, Grekland och Rom.
Erövringen av Amerika beskrev han som grym, men betonade också att de inföddas frihet sedan tvåhundra år uteslutande är Latinamerikas eget ansvar, som man inte lyckats leva upp till: "Det finns inte ett enda undantag från denna skam och vanära."
Efter att ha lyft fram Peru och landets blodiga historia vände sig Mario Vargas Llosa till sitt andra hemland, Spanien, som skänkte honom ett medborgarskap när han riskerade att förlora sitt. För att i nästa ögonblick betona att hans peruanska rötter aldrig har försvagats.
Men framför allt ägnade Mario Vargas Llosa sin föreläsning åt litteraturen, som skapar syskonskap trots olikheter och suddar ut gränser. På ett personligt plan har dikten betytt allt. När Vargas Llosa 11 år gammal flyttade till Lima för att för första gången leva med sin auktoritära far förvandlades skrivandet från lek till motstånd på blodigt allvar. Det blev ett sätt att fly det outhärdliga, "räddningsplankan som hjälper den skeppsbrutne till stranden".